Vi – enskilda personer, företag, organisationer och kristna förskolor – förväntas att följa de lagar som reglerar hur samhället ska fungera. Detta gäller också kommuner och de politiker och tjänstemän som utövar tillsyn över konfessionella förskolor. Ett aktuellt exempel visar att det kan brista i kommuners kunskap kring denna lagstiftning. Förarbetet till en lag är en stark rättskälla som är till hjälp att tolka ett lagrum. Denna tolkning bör göras på ett mer professionellt sätt.
Undervisning vid en kristen förskola ska vara icke-konfessionell. Kring detta finns ingen tvekan. Utbildning – som är ett vidare begrepp och omfattar själva verksamheten – får dock ha konfessionella inslag. Det är här bristen på förståelse främst förekommer hos kommuner, trots att tydlig definition finns i 1 kap. 7 § skollagen.
I förarbetet till skollagen är det tydligt angivet några moment som kan inrymmas i begreppet konfessionellt inslag. Bedömningen är att ”Det kan exempelvis röra sig om bordsbön, högläsning av religiösa berättelser eller kyrkobesök”. För de flesta kommuner, politiker och handläggare är detta naturligt, men inte för alla.
Förarbetet till lagen menar att det fria valet av kristen förskola ska göra det ”möjligt att under skoldagen ge utrymme för konfessionell verksamhet”. Varför skulle annars Frälsningsarmén och andra samfund bedriva förskoleverksamhet?
Ingen kan tvingas att tro eller att delta i religionsutövning mot sin vilja. Ofta talar man om frivilligt deltagande. Man tolkar deltagande i likhet med närvaro och förväntar sig att slippa vara närvarande på något som man inte kan acceptera. Detta är inte skollagens syfte enligt proposition 2009/10:165. "Det kan många gånger vara naturligt att alla elever närvarar vid de konfessionella inslagen utan att alla aktivt deltar. Det kan till exempel handla om att alla elever är närvarande under en tackbön före skolmåltiden eller vid en bön som avslutar en morgonsamling, men att de som inte vill väljer att avstå från deltagande i bönen."
Närvaro skapar förståelse även för det man inte själv vill delta i. Men vem bestämmer för ett barn i förskolan? Är det barnet, kommunen eller föräldrarna?
Man kan inte frånta föräldrar deras rätt att välja förskola, oavsett om det är en konfessionell förskola eller ej. Detta stöds av föräldrabalken. I förarbetet till aktuellt lagrum kring konfessionella skolor och förskolor (proposition 2009/10:165) uttrycks detta tydligt. ”För barn i förskolan och underåriga elever i övriga skolformer utövas bestämmanderätten i deras personliga angelägenheter enligt föräldrabalken av deras vårdnadshavare.”
Det är alltså vårdnadshavaren som bestämmer om barn ska delta i konfessionellt inslag; visserligen med hänsyn till barnets ålder.
Detta styrks ytterligare, i samma förarbete, genom hänvisning till Europakonventionen. Den uttrycker att staten ska ”respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa eller filosofiska övertygelse.”
Varför ska kommuner, politiker eller enskild handläggare indirekt ifrågasätta föräldrars medvetna val av konfessionell förskola och vårdnadshavares ansvar?
Föräldrarnas val borde innebära en acceptans av de konfessionella inslag, exempelvis bordsbön och bibelberättelser, som förekommer i en kristen förskola.
Frälsningsarmén önskar följa de lagar som vi tillsammans har format. Det borde också kommuner, politiker och handläggare ha som grund för kristna förskolor. Vi vill uppmana berörda att rätt tolka och följa våra lagar. Då kan det inte finnas rum för kommuners, politikers och handläggares anpassade tyckanden.
Däremot finns det rum för både bordsbön och bibelberättelser i förskolan. Det säger lagen!
Frälsningsarmén vill inte falla till föga för kommuners, politikers och tjänstemäns önskan att släta ut allting… Då behövs inga kristna förskolor.
Låt kristna förskolor få vara på kristen grund – bara de följer lagen!
Kjell Olausson, bitr. samfundsledare för Frälsningsarmén
Lars Beijer, informationsansvarig Frälsningsarmén
