Emmanuel Bäckryd: Plantera nya församlingar för att överleva

Människan är lite av ett vanedjur, vilket även gäller kristna. Visst är det fint och viktigt att ha heliga rutiner, som till exempel det regelbundna gudstjänstbesöket eller aftonbönen. Med den franske 1600-talstänkaren Blaise Pascals ord: Det är "genom vanans hjälp" som vi kan "befästas i vår övertygelse". Men om vanan blir slentrian kan den sluta i stelbent konservatism. Vanan har då förvandlats till en tvångströja, och varje antydan om förändring blir ett hot. "Man vet vad man har men inte vad man får!" viskar rädslan i vårt öra.

Det verkar som att kyrkan ständigt frestas att stelna i former och ritualer, fjärran från det andliga livets pulsslag. I värsta fall riskerar den att bli, med Frank Mangs drastiska uttryck, en ”religiös mumie”: välkonserverad på ytan men utan verkligt liv. Mangs liknelse provocerar oss till eftertanke och prövning av vårt hjärta.

För tio år sedan publicerade jag boken "Tillsammans", i vilken jag beskrev 19 gemensamma handlingar som uttrycker den kristna kyrkans identitet. I förordet skrev jag att jag inte är församlingsledare för att försvara status quo. Ett decennium senare är detta sannare än någonsin. Med fötterna stadigt i tacksamhetens mylla (det finns mycket gott som sker i våra församlingar) är det viktigare än någonsin att pastorer och församlingsledare sträcker på sig och ivrigt spanar efter vägen framåt för svensk kristenhet. Att enbart passivt underhålla det som varit duger inte. Vi behöver fundera, samtala, drömma, be och verka för att fler ska välja lärjungaskapets väg och införlivas i Kristi kropp, kyrkan.

Hade jag skrivit boken i dag, hade jag kanske övervägt att utveckla en tjugonde punkt, nämligen församlingsplantering. När en församling planterar nya församlingar ger den vidare som gåva det den har fått som gåva, och därmed förnyar den sig själv. Genom att ge liv åt en ny planta påminns den gamla plantan om sitt syfte och sin identitet. Att bidra till att starta nya församlingar är en stark antidot mot självtillräcklighet, gamla invanda hjulspår och osund konservatism.

Innebär detta att jag anser att etablerade församlingar spelat ut sin roll? Att de är meningslösa reliker från forna tiders väckelser? Att de ska ge upp sina försök att växa ytterligare? Självklart inte. Som jag skrev ovan finns det mycket att vara glad och tacksam för. Men jag är övertygad om att vägen till en långsiktig revitalisering av svensk frikyrka går via det målmedvetna och strategiska grundandet av nya församlingar. Nya församlingar som inte bär historien som ett ok på sina axlar utan som i stället kan förvalta sitt andliga arv på ett dynamiskt och nytänkande sätt. Som inte hämmas av en massa "så här har vi aldrig gjort förut" utan vågar prova det oväntade. Som möter nya människor i nya sammanhang på ett nytt sätt.

Rätt utnyttjad så kan de etablerade församlingarnas stabilitet vara en tillgång och en resurs för nya initiativ. Egentligen gillar jag inte militaristiska liknelser, men följande liknelse tycker jag fungerar bra i sammanhanget: Den kristna kyrkan behöver både stora slagskepp och små amfibieenheter, både stabila hangarfartyg och flexibla kommandos av kustjägare. De ena klarar sig inte utan de andra. Och som led i kyrkans kamp har små förband av församlingsgrundande elitstyrkor sin givna plats. Men för att de ska vara effektiva behöver de en bas att utgå ifrån och få stöd av. Etablerade församlingar är en sådan naturlig utgångspunkt.

Det är lätt att komma på invändningar: "Vi har nog med det som är! Vi orkar inte! Det är orealistiskt! Vi har redan ett antal församlingar i vår stad, menar du verkligen att det behövs nya?" Invändningarna är förståeliga men bygger, menar jag, på ett defensivt och passivt tänkande som måste brytas. Jesus själv, som ju som bekant uppmanade oss att vända andra kinden till, använde också han ett offensivt och militaristiskt språk när han konstaterade att inte ens dödsrikets portar kan stå emot lärjungar som följer i hans fotspår (se Matt 16:18).

Därför vill jag uppmana församlingsledare, styrelseledamöter, pastorer och vanliga medlemmar i etablerade församlingar: Gör allt du kan för att stödja grundandet av nya församlingar. Om inte annat kommer du att upptäcka att det vitaliserar ditt eget sammanhang.

Emmanuel Bäckryd, församlingsledare i Ryttargårdskyrkan

Fotnot: Boken ”Tillsammans – nitton livsviktiga saker kristna gör när de möts”, är slutsåld men finns fritt tillgänglig på Ryttargårdskyrkans hemsida.