26 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Totalhaveri av regeringen

Politiskt ansvarsutkrävande för skandalen på Transportstyrelsen är viktigt för att tydligt klargöra vikten av att skydda både Sveriges säkerhet och enskilda människors integritet, skriver Esse Petersson.

Den rödgröna minoritetsregeringens oförmåga att hantera IT-skandalen på Transportstyrelsen och försöken att hävda utan att veta, "att ingen allvarlig skada har skett", är ett totalhaveri i både nämnda statliga ämbetsverk och ansvarig regering. Självklart att det måste få politiska konsekvenser när hemligstämplat material, register och personuppgifter om enskilda liksom om Sverige som land blottlagts för främmande personer och kanske främmande makter. Frågan är när och hur detta ansvar ska utkrävas.

Ansvarig generaldirektör bryter medvetet mot gällande lag när det gäller hanteringen av för Sverige och enskilda känsligt material och entledigas från sitt uppdrag januari 2017.

Säpo intresserar sig för ärendet och informerar justitiedepartementet (inrikesministerns avdelning) september 2015.

Omkring årsskiftet 2015/2016 informeras näringsdepartementet (infrastrukturavdelningen) och försvarsdepartementet. Själva säger ansvariga statsråd att de blivit informerade av inrikesministern i januari 2016, försvarsministern i mars 2016 samt infrastrukturministern och statsministern i januari 2017, trots att Transportstyrelsens verksamhet är placerad under näringsdepartementets infrastrukturavdelning.

Regeringen har vetat och regeringskansliet har arbetat med frågan, enligt statsministerns kommentar vid presskonferensen, utan att varken Transportstyrelsens ansvariga statsråd (infrastrukturministern) eller landets statsminister har blivit informerade förrän i början av 2017. Detta trots att det rör sig om ett allvarligt brott mot Sveriges säkerhet enligt både Säpo och ÖB.

Inga åtgärder vidtogs, som hittills framkommit, för att avbryta denna verksamhet utan enbart följa upp och försöka åtgärda de skador som uppstått, vilket är minst sagt häpnadsväckande när det gäller en så här viktig fråga som landets säkerhet.

Statsministerns försvar av den ålderdomliga ”stuprörsmodellen” i regeringsarbetet är ytterst märklig samtidigt som regeringen är organiserad med samrådsorgan främst vad gäller säkerhetsfrågor.

Konstigt nog är det ingen som tydligen kommer på tanken att där lyfta frågan trots att regeringskansliet, som det nu påstås, arbetade med frågan eller direkt av varken inrikesministern eller försvarsministern som var informerade sedan början av 2016 samtidigt som ansvarig infrastrukturminister var helt ovetande till början av 2017.

Menar verkligen Stefan Löfven att statsministern enbart är att betrakta som ett "rundningsmärke" av övriga statsråd, trots att det i Sverige är statsministern som tillsätter och entledigar statsråden samtidigt som riksdagen endast röstar om val av statsminister. Hur kan detta haveri som statsministern själv uttryckte det hända 2017 i en svensk regering som själva anser sig stå på framkant bland världens regeringar och speciellt inom EU-gemenskapen?

Politiskt ansvarsutkrävande är viktigt för att tydligt klargöra vikten av att skydda både Sveriges säkerhet och enskilda människors integritet. Tre enskilda ministrar är direkt involverade liksom statsministern och deras hantering och brist på hantering, information och samordning av denna fråga är verkligen klandervärd ända fram till sommaren 2017.

Statsministern insåg lägets allvar och den 27 juli 2017 gick han oppositionen till mötes när det gäller att byta ut de ansvariga ministrarna för Transportstyrelsen – Infrastrukturministern och för Säpo – Inrikesministern. När det gäller den viktiga posten som försvarsminister väljer Löfven att ta strid.

Frågan är i detta nya läge om inte oppositionen ändå bör överväga att KU-granskningen först får fullföljas när det gäller försvarsministern innan riksdagen tar ställning i förtroendeomröstning om denne i samband med KU-ärendets ordinarie behandling i riksdagen i slutet av våren 2018 om det inte kan ske tidigare.

Detta skulle visa på stort gemensamt ansvar i ett allvarligt och oroligt läge, som visserligen regeringen själv och statens ämbetsverk själva ställt till med, samtidigt som skuldfrågan fortsätter att ”mala” på förtroendet för både försvarsministern och regeringen till det slutliga riksdagsavgörandet några månader före ordinarie riksdagsval 2018. Obstruerar statsministern då mot riksdagsmajoritetens beslut så får troligen sittande regering fortsätta som expeditionsministär över valet tills en ny regering kan bildas med det nya valresultatet som grund.

Esse Petersson, Värnamo, socialliberal samhällsdebattör, tidigare riksdags-, landstings/region- och kommunpolitiker (FP).

Fler artiklar från Debatt