Kyrkovalet är över. Det innebar ett ökat valdeltagande men inga stora förändringar. Sverigedemokraternas vilja att ta över kom lyckligtvis på skam. En diskussion har varit särskilt stor: nej till partipolitik i kyrkan. Elisabeth Sandlund menar att läget har gått från illa till värre. Jag tror vi behöver höra en annan berättelse också. Berättelsen om de partipolitiskt aktiva som brinner för sin kyrka.
Kyrkopolitiker framställs som politiska karriärister som är invanda på slentrian och egentligen inte bryr sig om kyrkan. Vill man ta över stämmer det nog, men inte annars. Det är viktigt att kyrkans demokrati inte är en blåkopia på statens. Men samtidigt är politik och grupper som vill olika saker något man får räkna med om man vill ha en demokratisk kyrka. Kritikerna menar att partipolitiken är skadlig och gör att evangeliet skyms bakom sekulära program och agendor.
Jag vill bemöta några av de argument som finns:
"Man kan inte rösta om tro." Både ja och nej. De ekumeniska koncilierna var just människor, biskopar, som på politiskt initiativ samlades för att i demokratisk anda enas om den kristna bekännelsen och doktrinerna. Gud är Gud oavsett utslaget, men vår förståelse av trossatserna måste vi våga diskutera.
"Religion och politik hör inte ihop." Det beror på hur man menar. Både religion och politik grundar sig i människans väsen och behov. Att befria kyrkan helt från politik går inte, och att stänga henne ute från samhällsdebatten eller från att agera i samhället är vare sig klokt eller förenligt med kyrkans uppdrag.
"Kyrkovalet är dyrt." Självklart kostar det pengar att hålla val av den här omfattningen. Jag kan hålla med om att det är ett starkt argument för att reformera demokratin i kyrkan – så länge inte demokratin undergrävs eller görs mindre tillgänglig för medlemmarna. Kyrkovalet hänger samman med den allmänna demokratin där vi alla är delaktiga oavsett tro. Valdeltagandet är lågt och legitimiteten kan ifrågasättas. Men kyrkovalet är inte en isolerad företeelse lika lite som kyrkan är isolerad från samhället. Även om det bara skulle förekomma kyrkliga grupperingar så överlappar de två världarna varandra. Om valsystemet demonteras finns risken att kyrkan blir angelägen för ännu färre.
"De engagerade ska bestämma." Så fungerar det redan på lokalplanet. Det finns en misstanke om opportunism på nationell nivå, men jag tror inslaget är litet. Att skilja ut ett gäng närmast sörjande från resten rimmar illa med en inklusiv församlingssyn. Församling är vi tillsammans.
"Partierna vill kontrollera kyrkan." Svenska kyrkan har delvis varit som den svenska statsapparatens salighetsverk. Men att Jesus och tron har försvunnit eller förfelats på grund av hur kyrkan har styrts är en överdrift. Arbetet för rättvisa, jämlikhet, HBTQ-rättigheter, miljö, fred med mera vilar faktiskt på kristen grund utifrån övertygelsen om människans och skapelsens helighet och okränkbarhet.
Hur når vi då framåt? Man kan inte behandla Svenska kyrkan som en föreningskyrka. Lokalt finns likheter med frikyrkorna, där ideellt engagemang spelar en avgörande roll. Det är överraskande hur mycket verksamhet man kan bedriva om bara viljan finns. Det finns alltid de som går i kyrkan oftare, har en större vana att be eller engagerar sig mer i kyrklig verksamhet än andra. Så ser det ut i alla församlingar.
Vi är kyrka i en värld full av människor som håller allt religiöst på armlängds avstånd. I denna värld vill vi samla människor kring Jesus, kring altaret, till gudstjänsten eller till körer och andra verksamheter. Vilket förhållningssätt man har till sin kyrka är upp till var och en. Det gäller att se skönheten i det och vara rädd om de band som människor har till kyrkan och de kontaktytor som finns.
Svenska kyrkan är och ska vara en folkkyrka. Det gör att vår undervisning får karaktären av en intensiv snabbkurs eftersom vanan att leva med Bibeln eller att be inte finns de flesta svenska hem. Det gör också att man måste vara rädd om det engagemang som finns, om än aldrig så litet. Att rösta kan vara ett sådant litet engagemang.
Min önskan är att kyrkan blir en del av människors identitet och inte bara ett rum där man är på söndag förmiddag. Men om vi skrotar ett system utan att ett annat har byggts upp förlorar vi inte bara medlemmar utan även möjligheten att visa människor till Guds rike. Att kalla det rådande systemet för en babylonisk fångenskap är en överdrift. Förändra gärna kyrkans valsystem, men gör det varsamt.
Mattias Haglund, präst i Svenska kyrkan