Ensamheten behöver inte nödvändigtvis ses som ett problem. I varje fall inte när singeln trivs alldeles utmärkt med sin tillvaro i sällskap hemma med sina ensliga tankar.
Problem kan förvisso uppstå, men inte i ensamheten. Tvärtom, det är i större sällskap som känslan av övergivenheten gör sig påmind. Finns det något värre än att hamna bland människor som vänder ryggen till när trevande försök till något slags samvaro görs? Sådant kan inträffa i föreningar, men även vid middagsbord. Är det en egenhet som smålänningar har eller förekommer det överallt på vårt jordklot?
Kanske någon slags charmskola borde anordnas där man kan få kunskap i etikett och god ton? Där ansvarskänslan stärks och var och en gör sitt bästa för att alla kan få komma till tals. Vore det något för skolorna att införa i läroplanen? Och i kyrkorna, prästerna bör nog påminna om de bibliska orden: Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska vi också göra för dem.
Aino Samuelsson