Många lever i nuet och alla kan inte sin historia. Hur många vet till exempel hur det såg ut inom barnomsorgen i början på 2000-talet, när valfriheten började begränsas på allvar. De kommunala dagmammorna fasades ut trots protester från föräldrar. I Malmö stad försökte föräldern Carolina Kaya starta som privat dagmamma men de rödgröna politikerna nekade henne konsekvent den möjligheten, trots att hon hade flera barn i kö. Så kunde det se ut när betongmakten körde över den lilla människan i ideologins namn.
Men då, på den tiden, var Alliansen en motvikt till socialism och skiljelinjerna var tydliga. Därför såg Alliansen till att alla barn skulle få den barnomsorg som fungerade bäst för det enskilda barnet, genom att införa en barnomsorgspeng som garanterade att privata förskolor, privata familjedaghem samt flerfamilj- och tvåfamiljssystem fick tillstånd att starta sin verksamhet. Kommunerna kunde då inte längre av ideologiska skäl neka barn att få den omsorg de hade behov av.
Det här sågs inte med blida ögon av de partier som valt att minimera barndomen till ett år genom att göra den lilla ettåringen till en elev i en skola – en skola som alla barn måste in i.
I boken ”Sossesverige” beskriver liberale Fredrik Segerfeldt den socialistiska visionen där dagis inte bara var en lösning för att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden, utan även ett sätt att skapa en ny människa där barnet skulle formas i det rätta socialistiska tänkandet redan i unga år.
Därför var det inte särskilt förvånande när Ibrahim Baylan (S) gick ut före valet 2014 och talade om att de ”borgerliga påhitten barnomsorgspeng och vårdnadsbidrag” (subvention för hemmaomsorg), skulle tas bort om Socialdemokraterna skulle komma till makten. Valfriheten är helt enkelt ett hinder för det socialistiska målet att få in alla barn i statens omsorg och påverkan.
Efter valet rök därför hemmasubventionen direkt. Men de rödgröna vågade inte röra barnomsorgspengen utan valde en annan taktik. Informationen om barnomsorgspengen togs bort från regeringens hemsida. Förmodligen ville man inte i ett första läge röra de privata förskolorna, men familjedaghemmen måste bort. Därför började de rödgröna politikerna ute i kommunerna att sänka ersättningen till familjedaghemmen för att svälta ut dem.
Sedan 2014 har jag fått ta emot så många berättelser om hur fina, väl fungerande verksamheter fått lägga ner, när politikerna drastiskt sänkt barnomsorgspengen.
Den här gången verkar dock inte de borgerliga partierna längre ställa upp för de familjer som behöver annan barnomsorg än förskola till sina barn. Tystnaden har varit kompakt, trots de övergrepp som framför allt de rödgröna politikerna gör sig skyldiga till. Här finns ju egentligen en djup ideologisk skillnad mellan de borgerliga och vänstervridna partierna i synen på barn och familjer. Men nu verkar även många borgerliga politiker ha marinerats i socialism och det Myrdalska tänket kring familjer och barn – och ser därför inte längre problematiken.
I Leksands kommun där det fanns fem väl fungerande familjedaghem, samtliga utan anmärkning i samband med kommunens inspektioner, följde de borgerliga politikerna tjänstemännens rekommendationer och sänkte barnomsorgspengen, utan att i förväg ta kontakt med de som drev verksamheterna. Fyra av fem familjedaghem fick slå igen. Två år senare fick familjedaghemmen rätt i Förvaltningsrätten – kommunen hade gjort fel. Men då var det för sent.
Frågan är hur det kommer sig att borgerliga politiker inte längre står upp för alla barns rätt att få den barnomsorg som fungerar för dem. Och varför är det så tyst från alliansen när politiker missbrukar sin makt och i strid mot lagen missgynnar vissa barnomsorgsalternativ på grund av ideologiska skäl? För att råda bot på det här har namninsamlingen Power to Parents startat. Familjepolitiken måste ändras så att alla barn garanteras det barnomsorgsalternativ som fungerar bäst för det enskilda barnet.
Madeleine Lidman, Hemmaföräldrars nätverk