Hög tid för verklig samvetsfrihet för vårdpersonal

Frågan om samvetsfrihet viftas ofta bort i den svenska politiska debatten, trots att samvetsfrågor är frågor som behöver och bör ges stort utrymme för diskussion. Det är en oroväckande utveckling när komplexa och livsavgörande frågor får enkla svar.

Samvetsfrihet handlar kortfattat att kunna säga nej till vissa arbetsuppgifter, utan att behöva vara rädd att det ska leda till att personen får sparken. Ofta rör det frågor om liv och död, där det personliga samvetet ställs på sin spets. I dag väljer vissa bort yrken där etiskt problematiska inslag ingår eller där man känner att man tvingas agera mot sitt samvete.

Det är särskilt i vårdyrken som frågan om samvetsfrihet blir aktuell. Det kan gälla barnmorskor som förväntas delta i sena aborter eller som i exempelvis Nederländerna, där vårdpersonal i vissa fall förväntas assistera vid dödshjälp för barn. Det är just vid svåra frågor om liv och död som samvetet måste få ges utrymme. Den medicinska utvecklingen kommer också att innebära att vi får nya etiska dilemman att behöva ta ställning till.

Ett argument mot lagstadgad samvetsfrihet är att frågan kan lösas på varje arbetsplats, mellan arbetsgivare och arbetstagare. Avsikten är god – i de fall där parterna själva kan komma överens ska politiken inte gå in och bestämma. Vi kristdemokrater tycker att det är principiellt viktigt att fatta beslut på lägsta möjliga nivå. Det finns dock flera exempel, inte minst från Sverige, där frågan om samvetsfrihet inte har kunnat lösas på arbetsplatsen. I stället har tvisten gått vidare i domstol.

De som är motståndare till samvetsfrihet brukar få det att låta som om att rätten till samvetsfrihet skulle vara väldigt komplicerad i praktiken. Men i själva verket är inte samvetsfriheten någon udda företeelse. Av Europarådets 47 medlemsländer är det endast några få som inte skyddar rätten till samvetsfrihet. Ett av dessa är Sverige. Det är med andra ord Sverige som sticker ut.

Det brukar vara populärt att hänvisa till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna i den politiska debatten – förutom när det kommer till frågan om just samvetsfrihet. Men i artikel 18 står att läsa följande: ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Dessutom hittar man samma formulering i Europakonventionen, vilken är överordnad svensk lag. Rent juridiskt bör alltså samvetsfrihet vara möjligt att åberopa på landets arbetsplatser, men samtidigt finns exempel på barnmorskor som hänvisar till samvetsfriheten som inte får arbeta med sitt yrke i Sverige.

Det är uppenbart att frågan om samvetsfrihet inte har kunnat lösas på arbetsplatsen, vilket är skälet till varför barnmorskan Ellinor Grimmark har lämnat in ett klagomål mot Sverige till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg.

Den svenska abortlagen infördes 1974. I propositionen redovisas flera remissinstanser som framhåller vikten av att hänsyn ska tas till personalens samvete. Riksdagens socialutskott gick på samma linje och skrev att sjukvårdspersonal som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, ska slippa delta i den verksamheten. Med andra ord förutsattes rätten till samvetsfrihet när den nuvarande abortlagen antogs.

De som är kritiska till den FN-stadgade rätten till samvetsfrihet brukar hävda att det är ett steg mot ett abortförbud. Det är helt enkelt inte sant. I exempelvis Norge, som på många sätt liknar vårt eget land, är samvetsfrihet i vårdyrket en självklarhet. Norska barnmorskeförbundet är av uppfattningen att det inte innebär några problem och Sex og Politikk – Norges motsvarighet till RFSU – säger att samvetsfriheten inte utgör ett hinder för möjligheten att få en abort i landet. De barnmorskor som inte önskar delta vid aborter blir helt enkelt schemalagda att göra andra barnmorskeuppgifter, medan den stora majoriteten barnmorskor som inte har några betänkligheter är med vid ingreppet.

Att i en tid då behovet av sjukvårdspersonal och i synnerhet barnmorskor är stort förhindra de som åberopar samvetsfrihet är inte hållbart. Ingen vinner på att personalen tvingas att agera mot sitt samvete, allra minst patienten.

Vi lever i en tid där flera etiska frågor aktualiseras, inte minst debatten om huruvida Sverige i framtiden bör införa möjligheten till aktiv dödshjälp. Då är det sista vi bör göra att strunta i det personliga samvetet. Det är hög tid att införa verklig samvetsfrihet för sjukvårdspersonal också i Sverige.

Samuel Klippfalk, kommunalråd Solna (KD)

Jonas Segersam, kommunalråd Uppsala (KD)

Björn-Owe Björk, kommunalråd Knivsta (KD)