Svensk asylprocess parodi på juridik

Regering och riksdag har gjort det mycket lätt för sig genom att lägga allt ansvar för behandlingen av asylärenden på den närmast ansiktslösa Migrationsöverdomstolen. I praktiken är det Kammarrätten i Stockholm som verkar som Migrationsöverdomstol.

Det är Migrationsöverdomstolen som tolkar lagen och dess tillämpning och som lägger ribban för kraven på, och kvaliteten hos, Migrationsverkets asylutredningar.

I dag riktas tyvärr klago­målen och kritiken mot helt fel mål. Det är till liten nytta att klaga på Migrationsverket som faktiskt bara tillämpar Migrationsöverdomstolens praxis. Det är inte heller till någon nytta att klaga till regeringen som inte får ägna sig åt ministerstyre.

Kritiken ska riktas dit den hör hemma – mot Kammarrätten i Stockholm – som tagit ut svängarna rejält när det gäller lagtolkningen.

Tvärtemot vad som gäller i brottmål, där det är samhällets sak att bevisa sanningen, så ligger bevisbördan på den sökande i asylärenden. Det krävs av den asylsökande att denne ska kunna bevisa att de uppgifter som lämnas är sanna. Dessutom gäller begreppet ”Fri bevisprövning” – vilket innebär en mycket stor frihet för handläggaren och domstolarna att betvivla och förkasta vad den sökande berättar eller dokument som lämnas och vittnesmål som åberopas.

Den ”fria bevisprövningen” är det sätt på vilket Sverige kan kringgå den flyktingskonvention som man undertecknat såväl som de mänskliga rättigheterna.

Extremt hårt och svårt drabbar detta just konvertiterna – de som åberopar byte av religion som asylskäl. Asylsökande som högst sannolikt kommer att dödas om de utvisas till länder där det enligt främst sharialagstiftningen är belagt med dödsstraff att lämna islam.

I verkligheten kan ingen människa bevisa att man tror det man säger att man tror. Det finns inga verktyg eller metoder för att titta in i en människas hjärna. Man kan inte göra tro till en fråga om kunskap – då är det ju inte tro. Tro är motivationen för att söka kunskap – inte tvärtom.

I lägen där något omöjligt kan bevisas skall – enligt flyktingskonventionens handbok – ”The benefit of the doubt” (tvivelmålets fördel) gälla för den sökande. Handboken är, i sammanhanget, att betrakta som svensk lag men vår högsta rättsvårdande myndighet trampar den dagligen under sina fötter genom att döma det, som saknar förutsättningar för att kunna bevisas, till den sökandes nackdel.

Vill man pröva genuiniteten i någons tro kan man möjligen granska att en sökande lever i enlighet med sin bekännelse­ och ge tidsbegränsade uppehållstillstånd med en samhörande uppföljning av bestående konvertering.

Tillämpningen av den "fria bevisprövningen" tillåter i stället att även dopintyg och vittnesmål om idogt deltagande i gudstjänster och kristen verksamhet samt olika former av aktiviteter och vittnesmål på sociala medier, helt kan underkännas utan att ens behöva kommenteras.

Kammarrätten accepterar dessutom att Migrationsverket helt saknar stöd och metoder för att pröva om en konvertit har en ”genuin tro”. Enskilda handläggare inom Migrationsverket tillåts snickra ihop de märkligaste frågemodeller – allt i syfte att kunna underkänna konverteringar. Handläggare som saknar varje form av teologisk kompetens, utbildning eller insikter i religiös terminologi.

Detta agerande från Kammarrätten i Stockholm leder i praktiken till fullständig rättsosäkerhet, subjektivitet och ojämlikhet inför lagen.

Christer Angerbjörn, Bonässund