Frågan om förhållandet mellan religion, samhälle och politik kanske inte omedelbart uppfattas som viktig i vår svenska vardag. Vi vet ju att var sak har sin tid, sin plats och sitt sammanhang. Att religionen inte ska ha med samhälle och politik att göra är nog den självklara utgångspunkten för de allra flesta av oss, och det oavsett om vi ser oss själva som religiösa eller ej.

Annat är det med andra kulturer. Det är inte svårt att genom mediernas budskapsflöde få bilden av att religion spelar en mycket större roll i exempelvis arabregionen än den gör i vårt eget land. Vår upplevelse blir lätt att det är andras religion som krockar med vår sekulära grundhållning. Därmed kan det också te sig långsökt att föra en dialog om förhållandet mellan religion och samhälle med människor från så olika bakgrunder som arabregionen och Europa. Skulle en sådan dialog verkligen kunna ge något?

Inledningsvis kan det vara värt att notera att religion under de senaste decennierna fått en ny aktualitet. Men sammanhangen är ofta problematiska. Våld, terror och konflikt motiveras med referenser till religiösa föreställningar. Detta är en verklighet inte bara i krigszoner, utan att det finns också i vår egen närhet. Relationen mellan religion och samhälle är en utmaning att ta på allvar.

Religion är en dimension av vår kulturella identitet som betingar vårt sätt att se på världen och varandra. Våra föreställningar om hur vi ska vara som människor, och då inte minst hur vi ska vara som män och kvinnor, är till stor del bestämda av vår kulturella identitet och därtill knutna värderingar. Och det som väldigt ofta är fallet är just att kvinnor ges andra förutsättningar än män.

Det är ofta genom begränsningar och regleringar av kvinnans livsrum som kulturellt, och religiöst, betingade spänningar kommer till uttryck. I ett sammanhang måste kvinnans kropp täckas för att göras så osynlig som möjligt, och i en annan situation får kvinnan inte skyla för mycket av sin kropp. Det sistnämnda kan synas långsökt, men det hände på franska stränder för mindre än två år sedan. Polisen agerade mot de kvinnor som man menade bar alltför heltäckande kläder.

I Sverige har vi återkommande diskuterat olika områden där förhållandet mellan kultur, religion, värderingar och samhälle står i centrum. Skolavslutningar i kyrkan, kvinnors klädsel i olika yrkesroller, mäns sätt att hälsa på kvinnor, separata tider för kvinnor i svenska badhus är bara några exempel. Även här handlar diskussionen ofta om kön i allmänhet och kvinnors livsrum i synnerhet.

Men för oss handlar väl ingenting av detta om religion? Att vi under allhelgonahelgen går man ur huse för att tända ljus på gravar, att vi firar jul och påsk, att vi värnar våra kyrkobyggnader även om vi sällan besöker dem, att många av oss fortfarande vill ha dop, vigsel och begravning, det har väl inte med religion att göra? Inte präglas väl vi av religionsblindhet och bortser från vår kristet präglade historia?

Det är alltid lätt att se och analysera det som är annorlunda, men ofta svårt att se sig själv och sin egen kultur med ett analyserande utifrån-perspektiv. Det är här som den gränsöverskridande dialogen kommer in i bilden. Om vi inte fullt ut kan se hur religiöst grundade mönster och perspektiv påverkar hur vi ser på saker och ting, så måste detsamma även gälla dem som kommer från andra kulturer. Vi behöver det gränsöverskridande mötet och dialogen för att bättre kunna förstå varandra, men kanske mest av allt för att bättre kunna förstå oss själva!

Vi har alla ett ansvar att värna och utveckla demokratiska samhällen genomsyrade av mänskliga rättigheter. Likaså har vi ett ansvar att avslöja vad som ligger bakom olika förhållningssätt som leder till inskränkningar av människors liv och möjligheter. Och just när det gäller förhållandet mellan religion och samhälle blir behovet av att förstå både varandra och oss själva akut.

Mot bakgrund av exemplen ovan, där det finns ett religiöst stråk i det våld och förtryck som kommer till uttryck, blir den gränsöverskridande dialogen helt nödvändig. Vi behöver förstå vad som betingar våld och förtryck för att kunna motarbeta det, och för det behöver vi lära av varandra.

En sådan dialog genomförs på Sigtunastiftelsen 2–3 maj. Ett sextiotal deltagare från arab­länder och Europa ska mötas för att diskutera religion och samhälle. Talare kommer från sex arabländer och sex länder i Europa. En av huvudtalarna är också Azza Karam från FN i New York med ansvar för bland annat religion och utveckling. Ett särskilt fokus är genderfrågor liksom mediernas roll.

Dialogen på Sigtunastiftelsen kan säkert inte lösa alla utmaningar vi står inför när det gäller kvinnors ställning i Arabvärlden och Europa. Men det kan vara ett av alla de steg som behöver tas för att vi och våra samhällen ska röra oss något litet i rätt riktning.

Alf Linderman, direktor på Sigtunastiftelsen och docent i religions­sociologi