20 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Lars Ingelstam: Så förebygger man väpnad konflikt

Fokus måste flyttas från senare faser av kriser till de tidiga varningssignalerna – då kan vi få till de nödvändiga tidiga insatserna, skriver forskaren Lars Ingelstam.

Förebygga är fördelaktigt. Ändå får proaktiva och förebyggande åtgärder fortfarande stå tillbaka för reaktivt handlande: hotelser, rustningar och förberedelser för krig. Det borde vi ändra på, skriver Lars Ingelstam.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Den som äter klokt och kommer ihåg att borsta tänderna får inte så lätt karies och behöver inte gå till tandläkaren så ofta.

När vi lärde oss bygga hus av brandsäkert material och med åtskilda sektioner blev eldsvådorna sällsyntare och brandkårens utryckningar färre.

Exemplen ovan visar att det är billigare och bättre att hindra något dåligt från att hända än att behöva ta hand om det när det redan har hänt. Förebyggandets princip bör stå i centrum också när det gäller väpnad konflikt. Tankegången erkänns av nästan alla. Ändå får proaktiva och förebyggande åtgärder fortfarande stå tillbaka för reaktivt handlande: hotelser, rustningar och förberedelser för krig. Det borde vi ändra på.

För 20 år sedan tog Sverige tydlig politisk ställning. Dåvarande utrikesminister Anna Lindh lade år 1999 fram ett grundligt genomarbetat förslag till svenskt handlingsprogram "Att förebygga väpnade konflikter". Det hade vuxit fram i nära samverkan med kristna och andra organisationer i det civila samhället och bekräftades av en enig riksdag.

Handlingsprogrammet understryker förebyggandets nödvändighet för svensk och internationell politik. Det behövs nya attityder inom internationell diplomati, fredsfrämjande verksamhet och utvecklingssamarbete. Fokus flyttas från senare faser av kriser till de tidiga varningssignalerna – då kan vi få till de nödvändiga tidiga insatserna.

I programmet påpekas också hur mycket billigare det är (eller skulle vara) att förebygga än att ingripa när krig och väpnad konflikt redan brutit ut.

Det svenska initiativet fick under en tid stor uppmärksamhet inom det internationella samfundet, men sedan kom det i skymundan för ”kriget mot terrorismen”. Starka uttalanden gjordes dock av FN:s generalsekreterare: både Kofi Annan och Ban Ki-moon ansåg att förebyggande borde vara det internationella samarbetets första prioritet.

Nu finns tecken på att frågan är tillbaka högt upp på den internationella agendan – där den förstås borde ha hört hemma hela tiden. I en nyligen publicerad grundlig studie från Världsbanken och FN, "Pathways to Peace, Inclusive Approaches to Preventing Violent Conflict", redovisas 25 fallstudier från hela världen (de flesta lyckade). Studien klargör vilka faktorer som kan leda till våldsam konflikt, och pekar ut vägar till tidig handling.

Analysen kan kort sammanfattas så att förebyggande fungerar, räddar liv och är kostnadseffektivt. Men i studien noteras att det inte finns tillräckligt starka drivkrafter för att samarbeta och handla på ett tidigt stadium. Det finns ett trängande behov av mera kollektiva lösningar på regionala, nationella och lokala nivåer.

Vårt land har som nämnts särskilda anledningar att ta denna fråga på stort allvar. Vi kan, som förr, driva den internationellt, vilket säkert kommer att ske. Men vad gör vi själva?

Inom ett stort politikområde, bistånd och utvecklingssamarbete, har tanken slagit rot och präglar nu allt mer av Sveriges samarbete med fattiga länder. Redan 1988 slogs fast ”utan fred ingen utveckling, utan utveckling ingen demokrati, utan demokrati ingen fred” Konkret hände saker: kring år 2000 bedrev 57 svenska organisationer (många av dem kristna) 68 konfliktomvandlande projekt i olika delar av världen. Under de senaste åren har biståndsminister Isabella Lövin drivit på att allt svenskt bistånd ska vara ”konfliktmedvetet”.

Inom vårt närområde, Östersjöregionen och Ryssland, är dock bilden en annan. Sedan Ryssland utnämndes till "fiende" för ungefär fyra år sedan, har rustningar, misstänksamhet och fiendebilder dominerat. Så behöver det inte vara.

Om vi frågar oss hur krig har kunnat förebyggas i Norden (204 år) och i Västeuropa (73 år) är svaret enkelt: samarbete. Genom att göra saker tillsammans kan vi skapa en fredlig utveckling – på tvärs mot det ”försämrade säkerhetspolitiska läget”. Det finns ingen snabb och enkel lösning men det är den enda vägen.

Framför allt gäller det att förbättra förbindelserna folk-till-folk mellan Ryssland och Sverige. Dessa kan gälla Östersjöns miljö, forskar- och studentutbyten, samverkan mellan kyrkor och församlingar (se Helena Höij: "Vänskapliga förbindelser", 2017), vänorter, kultur, turism, hälsovård och socialtjänst (särskilt riktad till unga) och givetvis handel och investeringar. En del av detta finns redan (se min bok "Grannlaga" 2017). Med lämpligt politiskt stöd och uppmuntran kan relationer, tillit och vänskap byggas upp, i stället för den misstänksamhet som nu har alltför lätt att slå rot.

Lars Ingelstam, f d professor i teknik och social förändring i Linköping, numera forskare och författare. Medlem av Abrahamsbergskyrkans församling

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt