Vi millennials, alltså vi som växte upp på 00-talet, har ett litet dåligt rykte ute i världen. Vår generation beskrivs allt som oftast i medier och forskning som lata, oengagerade, aldrig nöjda med det vi har och som toppen på ett isberg, så är vi oerhört obeslutsamma. Vi kan aldrig bestämma oss för om vi ska gå på festen, bli det där som vi pluggar till eller dyka upp och hjälpa till på det där eventet i kyrkan. Vi har alltid fler alternativ, fler event som väntar och en miljon utbildningar att välja på att vi till slut nästan inte väljer någonting alls.
Våra föräldrar däremot har en, milt uttryck, liten annan syn på världen. När de växte upp och började fatta beslut som vuxna var det i princip Volvo, villa och vovve som gällde. Det var inte nödvändigtvis det viktiga att man hade en givande och meningsfull karriär, snarare att man fick en över huvud taget.
För många föräldrar i dag blir det därför svårt att förstå sina barns beslutsångest när det gäller studier eller sina första stapplande steg på arbetsmarknaden. Vi kommer som från två olika världar där den äldre generationen tycker att man ska vara tacksam om man har ett jobb, medan den yngre generationen står med armarna och viftar och frågar ”men hallå vad hände med att jag skulle förändra världen?!”.
Vi har växt upp med föräldrar som under vår uppväxt berättat för oss hur fantastiskt unika vi är och hur vi har alla möjligheter att göra en skillnad här i världen. Vi har fått veta potentialen vi bär på att göra världen till en lite bättre plats och nöjer oss därför inte med vilket jobb som helst med trygga arbetsvillkor. Vi prioriterar snarare en givande sysselsättning som vi trivs med, än ett jobb där vi tjänar pengar och inte känner att vi får fullfölja vårt inre kall.
Vi kanske framstår som bortskämda och otacksamma, men visst är det ändå något fint med den förväntan och förhoppning som vi bär på om en framtida bättre värld? Vi tror allt, hoppas allt och vill definitivt allt, och på ett sätt så kan det ju inte börja bättre än så.
Frågan är bara om vi kanske skulle behöva lite hjälp av de äldre på vägen för att komma dit? En förståelse för den framtidstro som vi fått av er, och tydlig vägledning i vår obeslutsamhet skulle kunna vara en bra början. En äldre generation som inte frågar ”vad ska du dit och göra” utan i stället frågar ”hur kan jag hjälpa dig att ta dig dit”. En äldre generation som inte slutar att vara bra föredömen och föräldrar bara för att ”nu är mina barn ur boet”, utan en generation som vill ta tillvara på den kanske lite naiva optimism de möter hos de yngre millennials de stöter på i olika sammanhang – i jobb, skola, kyrka.
Tro mig, vi behöver er – och världen, den behöver oss.
Jenny Jonsson, 22-årig student
