Att få lära sig punktskrift är ingen lagstadgad rättighet. Läs gärna ovanstående mening en gång till och ta in den. I Sverige tycks det som att vi som samhälle är okej med att människor med en funktionsnedsättning också blir analfabeter. Många som är vuxna när de blir synskadade eller blinda blir heller inte erbjudna en ordentlig utbildning i att läsa och skriva punktskrift. De förväntas i stället klara sitt liv med röst-memo och talböcker, taltidningar, och så vidare. Varför är detta ett problem?
Utan skriftspråk är det i princip omöjligt att delta i det demokratiska samhället. Arbetslivet är stängt för den som inte kan läsa och skriva. Möjligheten att rösta i riksdags-, kommun- och landstingsval är kraftigt begränsad. Att ta del av information om vårdmöten eller ens få reda på när det är stambyte i huset man bor i blir omöjligt.
Här förefaller det som om det offentliga vill skjuta över ansvaret på frivilliga. Signalen är tydlig. Det är inte så viktigt att den som är blind kan påverka sin egen situation. Eller kan läsa för lusts skull. Eller kan läsa instruktioner, skriva brev, skicka julkort, föra anteckningar. Eller läsa Bibeln.
Frälsningsarméns arbete bland synskadade har funnits sedan slutet av 1800-talet. Vi vägrar att se detta som något annat än en värdighetsfråga och en rättighetsfråga. Vi vill väcka opinion kring punktskriftens ställning i samhället och uppmana lagstiftare och politiker att lagstadga rättigheten till ett skriftspråk.
Under tiden fortsätter vi att vara den instans dit synskadade kan vända sig för att få lära sig att läsa. Dit synskadade barn kan vända sig för att få hjälp med sina läxor. Men nog borde det vara en rättighet, för alla i Sverige, att kunna läsa och skriva? Och detta oavsett om man har en funktionsnedsättning eller ej!
Lt. Marcus Andersson, ansvarig för Frälsningsarméns arbete bland syn- och hörselskadade, Malmö
