Debatten om barnhemmen startades i mars 2018 av Daniel Grahn med en artikel i Dagen (18/3). Som chef för Erikshjälpen har han gått ut medvetet provocerande och sagt att barnhem är mestadels till stor skada för barnen och säger sig finna stöd i forskningen. Han hävdar att åtta av tio barn på barnhem har en förälder i livet och att man först bör ta kontakt med föräldern och ge stödet där.
En fortsättning följde under Almedalsveckan hos ”(G) som i Gud”, när Per Magnusson och Daniel Grahn möttes i en diskussion. Per Magnusson är engagerad i Hannas hjälpverksamhet på Sri Lanka, där det finns både barnhem och familjestödd verksamhet.
Daniel Grahn gjorde i sin artikel klart att hans far och bröder blev omhändertagna av sociala myndigheter och placerades på barnhem. Fadern blev dock tämligen snart omplacerad till ett familjehem. Bröderna träffade fadern först i 70-årsåldern.
Ofta i dessa fall har man mörklagt barnens ursprung och därmed bestulit dem på deras livshistorier. Detta sker i tron att det är bäst så, men det går inte att dölja. Barnen lever inombords med obesvarade frågor, som är mycket jobbiga och gnager på djupet i deras personligheter.
Så långt det bara går ska man ge dessa barn sin historia och förklara varför det blivit som det blivit. Då kan de bygga sina egna identiteter och därmed stå för vilka de är och faktiskt få en styrka i det. Detta ska man tänka på även i starkt religiöst färgade familjehem och barnhem. Man ska också så långt det går upprätthålla en fysisk kontakt i den form som är möjlig med det som finns kvar av föräldrafunktion.
Numera är placering av barn inte så alldeles lätt att klyva i skarpa gränser mellan olika former. Att satsa på föräldrarna är en god tanke. Nu har placeringar av barn utanför hemmen så gott som alltid i Sverige föregåtts av en analys av föräldrarnas förmåga att ta hand om sina barn via sociala myndigheter. I dessa utredningar når man en gräns, där det blir uppenbart att föräldraförmågan inte räcker till. Jag har själv i yrket som barnläkare varit med polisen och hämtat tre barn, där modern var kraftigt alkoholiserad, så pass att barnen for riktigt illa. Den äldste sonen tog själv kontakt med sociala myndigheter.
Placeringar, som görs i Sverige i dag sker till jourfosterhem vid akuta insatser och till fosterhem för längre placeringar. Vid sidan av detta finns familjestödjande verksamheter med boendestöd och sommarplaceringar. Därtill har vi fortfarande permanentboenden för multihandikappade barn och ungdomar samt sådana med neuropsykiatriska funktionshinder. I dessa fall är det föräldrar som efter flera tunga år inte orkar sköta barnen i hemmet.
Argumentet att man i sitt arbete utomlands främst ska ägna sig åt familjestödjande insatser kräver att det finns lokal verksamhet som känner till familjernas villkor och med vilka man kan samarbeta. Detta blir väldigt svårt att bygga upp själv, utan en kanal in till samhället.
När det gäller barnhem bör det finnas ett samarbete med sociala myndigheter vid placeringen. Personalen ska vara av den kalibern att de stannar i verksamheten och verksamheten måste ha en personaltäthet som gör att varje barn har en person som de alltid kan ty sig till när det uppstår problem. Man måste vara lyhörd för det som rör sig inombords hos barnen och ta tid att lyssna. Både psykologisk och medicinsk kompetens ska finnas att tillgå.
Även här gäller att barnens ursprungshistoria ska finnas med, när de bygger upp sin personlighet. Annars blir de inte några hela människor. De är som alla andra människor födda genom en mamma och en pappa. Det ursprunget har vi alla att förhålla oss till, både på gott och ont.
Jag vill inte klassa de olika placeringssätten. Det är hur man formar verksamheten som avgör om den är till barnets bästa eller inte. Det finns sådana som går in och bygger verksamheter för barn med fel målsättningar, men det kan inte användas som argument för att utradera en hel verksamhetsform.
Roland Sennerstam,
barnläkare, docent