Sångbokens historia är gammal. Psalmerna i Psaltaren sjöngs flitigt av Gamla testamentets folk, kan vi läsa om. En av psalmerna blev också sjungen av Jesus vid nattvardsbordet. Israel var ett sjungande släkte och man kunde orden utantill. De 100 psalmerna gav uttryck för, i första hand, att prisa och ära Gud och hans namn. Men också sorg, förtvivlan, bekännelse, tröst, glädje och ett varmt böneliv. Det doldes ingenting i förhållandet med Gud.
I den första kristna församlingen var sången en kraftkälla, både enskilt och i gudstjänsterna. I fängelset i Filippi satt Paulus och Silas fastkedjade. ”Vid midnatt bad de och sjöng lovsånger”, berättar Apg 16:25. Däri fanns deras kraftkälla.
Vi har fått en sångskatt utan like att förvalta, ett arv som håller på att förspillas därför att det inte faller i smaken längre. Se efter och begrunda, och, om möjligt, ta fram sångboken och läs sångerna, av de följande angivna första raderna, och se vad de säger:
Närmare Gud till dig, närmare dig.
Herre med kraft ifrån höjden bekläd mig.
O, min tanke flyr hän till det härliga land.
Om jag ägde allt, men icke Jesus.
Vår store Gud gör stora under.
Hela vägen går han med mig.
Min Gud, jag sjunker ner vid korsets fot.
Min Gud när jag betänker.
Låt mig få höra om Jesus.
Härligt nu skallar frälsningens bud.
Säg känner du det underbara namnet.
Klippa du som brast för mig.
O, hur saligt att få vandra.
Var jag går i skogar, berg och dalar.
Mera av Jesus Gud mig lär.
Den store läkaren är här.
Herre, herre, du mig utrannsakar.
Vem vill säga att dessa sångers texter är ute? Nej, inte ett enda ord hör till förgången tid och varför sjungs de då inte? Vill man söka kraften av teologin i dem, så finns allt, enligt Guds ord. Vill man söka djupheten i texterna, så går den till bottnen i sin kraft. Vill man söka undervisning och andlig vägledning så är de högsta klassens lexikon.
Har vi råd med, och har vi samvete till, att överge de gamla välkända sångerna, som ju har ett värde näste efter Bibeln? De av den äldre generationens lyssnare skulle lysa upp av glädje över att, till och med, få sjunga med i de välkända orden.
Svenska kyrkan har inte övergett sin psalmbok och brukar den i alla sina gudstjänster. Frikyrkans plikt är att ge heder åt sin sångbok och låta ”de gamlas visdoms sånger” ljuda på nytt. Sångbokens plats är inte gravens, utan uppståndelsens.
Rune J Sjöström, 93 år, Tumba