Kärlek är en bortglömd faktor i vetenskapen

Häromdagen hörde jag en intervju med filosofen Torbjörn Tännsjö, som ofta kallats ”etikprofessor”, i P1 Morgon (17 september). I många år har han varit tongivande i debatten i medicinsk-etiska frågor, och han sitter även i Socialstyrelsens etiska råd. Nu intervjuades han om sin livsgärning, och en fråga som kom upp gällde den filosofiska skola han tillhör, den så kallade utilitarismen. Förenklat handlar den om att maximera lycka, och följden av det blir att det är rätt att eliminera lidande. Konsekvensen är att det är rätt med exempelvis dödshjälp.

Nu är dock professorn själv i den ålder då vännerna börjar bli skröpliga, och lågmält konstaterade han nu att när det handlade om hans egna vänner som låg för döden fann han det svårt att hålla fast vid sin egen teori. Tidigare har han fört fram hur resurskrävande det är att hålla människor vid liv och att vi borde välkomna döden i stället, ja, i vissa fall rent av hjälpa den på traven. Ställd inför detta alternativ när det gäller människor han bryr sig om kan han alltså inte längre stå vid det.

Det är mycket intressant att Torbjörn Tännsjö medger detta. Det avslöjar några viktiga saker om hans teori. En är att den tydligen fungerar bäst som teori och inte som praktik, och så vitt jag förstår brukar man inom vetenskapen förkasta de teorier som visar sig inte hålla när de testas.

Jag tänker också att hans teori kanske inte höll därför att den inte räknade med kärleken. Stora teorier ser inte den enskilda människan, men varje person är betydelsefull i sina egna sammanhang och i relationer finns det ingen som bara är en siffra i statistiken. Varje människa lever i en väv av gemenskap, och när en människa dör bildas ett hål i den där väven som ingen annan kan fylla.

Läs mer: Elisabeth Sandlund: Förlorad etisk kompass sökes

Kärlek får sällan vara med som faktor i vetenskapliga sammanhang. Men som kristen ser jag kärleken som den mest grundläggande objektiva faktor som finns. Att inte räkna med den leder därmed till fel slutsatser.

Den kristna tron fungerar precis tvärtom mot Tännsjös teorier; det är när livet är som svårast och när krisen slår till som den visar sin stora styrka. Det är i praktiken den visar att den håller.

Jag undrar om Torbjörn Tännsjö nu kommer att ändra sin teori utifrån sina egna empiriska erfarenheter. Det blir intressant att följa.

Carolina Klintefelt, redaktör magasinet NOD