John Kvarnero skriver i en intressant debattartikel (Dagen 21 september) med rubriken "SD har helt rätt men fel" att nationalstaten "erbjuder bara ordning, ingen gemenskap" – en kritik han riktar mot Sverigedemokraternas Mattias Karlsson.
Kvarneros artikel kan rubriceras ”Kvarnero har helt rätt – men ändå fel.” Han skriver att ”Sverige har världens mest centraliserade stat och världens ensammaste folk”. Detta är naturligtvis sant beroende på hur man definierar ”centralisering”. Om man använder begreppet ”unitary state” (det vill säga en stat med starkt centraliserad makt) då gör Sverige sällskap med några europeiska länder, de flesta afrikanska och muslimska länder, en del sydamerikanska och asiatiska länder, det vill säga majoriteten av världens länder.
I denna mening har han helt rätt. (Han säger dock ingenting om orsakerna till varför det ser ut som det gör i dagens Sverige.)
Kvarnero tycks vara kritisk mot nationalstaten. Varför? Det är väl inget fel med nationalstaten. En gång i det förflutna skapades ett "folkhem" just för svenskar. Jag kan inte se att det är något fel i själva idén. Trots all retorik pratar alla partier om "svenska värderingar", "om svenska språket", om "svensk kultur", med mera. Alla partier vill att folk som kommer utifrån ska integreras (och kanske också assimileras) i det nya "hemlandet". Idén om nationalstaten Sverige lever starkt. Viljan att bygga ett starkt försvar är ett uttryck för denna nationella identitet. Problemet uppstår när man försöker i de olika politiska lägren beskriva hur denna "nationalstat" ska se ut. Vems tolkningar av "svenska värderingar" ska gälla? Här tycks alla partierna vilja ha ett tolkningsföreträde.
Det "bättre alternativet" till höger- eller vänsterlösningar, enligt Kvarnero, är "en kristen politik" (vad han nu menar med "kristen politik"). "Kristen politik" är en utopi i samma mening som kommunism. Utifrån ett kristet perspektiv ger ingen politik någon lösning för "vår längtan efter ordning och gemenskap". Lösningen, utifrån ett kristet perspektiv, är ett pånyttfött hjärta. Bara omvändelsen och pånyttfödelsen (i kristen mening) kan rasera alla nationsgränser. Centrum i detta är Jesus. (Men detta får man kanske inte säga högt!)
Kvarnero gör ett fel när han ställer Mattias Karlson mot aposteln Paulus. Faktum är att Paulus bejakar idén om ”nationalstaten”. I Apostlagärningarna 17:26 har han använt det grekiska ordet ”ethnos” (därav vår etnicitet) för att beskriva de olika folken. Etnicitet härstammar naturligtvis från GT:s beskrivning av folkgruppers spridning efter floden. Den etnicitetsidén är oerhört stark inom den pro-israeliska ”kristna politiken”.
Det grundläggande problemet med alla mänskliga sammanhang är människans synd. Synd i biblisk mening, otro eller olydnad och dess konsekvenser, är och förblir det grundläggande problemet. Begreppet synd är dock ett ord som nästan har försvunnit från den kristna kyrkans vokabulär (Kvarnero använder inte ordet "synd" i sin text). Och så länge de mest centrala bibliska termerna och den bibliska människosynen (syndare = oomvänd. Syndare och helig samtidigt = omvänd) inte får fullt genomslag i alla mänskliga sammanhang, hjälper ingen politik att bemöta människans "djupaste längtan efter ordning och gemenskap". De behoven bara Gud kan tillfredsställa.
Vesa Annala, Kalmar
