Svenskt försvar måste stärkas

I Dagen den 25 oktober efterlyser Lars Ingelstam och Lotta Sjöström Becker från Kristna fredsrörelsen avspänning, djupare kontakter och samverkan med Ryssland i stället för militär upprustning. Men deras perspektiv är alltför snävt: Dels är Ryssland inte ensamt skälet till att försvaret behöver stärkas, dels står ett starkt försvar inte i motsats mot strävande efter goda kontakter. Dessutom beskriver de en “betydande satsning” på försvaret som inte skett.

Vi lever i en allt osäkrare värld. Spänningen har ökat. I Asien genomför Kina militära maktdemonstrationer mot sina grannar. Nordkorea och Iran är orosmoln som kan utlösa en militär urladdning. I Mellanöstern fortsätter krigen i Syrien och Jemen, och där allt fler stater blir inblandade. Terror är ett globalt hot.

Ryssland respekterar inte längre den världsordning som växte fram efter andra världskriget och kalla krigets slut. Gränsers okränkbarhet, länders självbestämmanderätt och internationella avtal är för Ryssland inte längre inte en självklarhet. År 2008 angrep Ryssland Georgien och håller fortfarande två av landets provinser besatta. Ockupationen av Krim och det pågående anfallskriget mot Ukraina visar att Ryssland ser militära maktmedel som ett instrument för att nå politiska mål.

Den ryska upprustningen pågår med oförminskad styrka och övningsverksamheten i vårt närområde blir alltmer aggressiv. Vi kristdemokrater ser med oro på den internationella utvecklingen. Det kan inte uteslutas att Sverige skulle dras in i en konflikt i vårt närområde. För oss är det därför viktigt att Försvarsmakten ges en sådan utformning och styrka att den verkar avskräckande om någon överväger att angripa Sverige.

Sverige har i dag inte en tillräcklig bra försvarsförmåga. Svenska politiker har beställt ett försvar de sedan inte finansierat. Följden är att Sverige är militärt sårbart. De 26 miljarder artikeln beskriver är långt ifrån tillräckligt, snarare har de varit plåster på ett sår som behöver sys. Siffror från Stockholms internationella fredsforskningsinstitut visar att försvarsbudgeten som andel av Sveriges BNP inte alls ökat under senare år. 2017 sjönk utgifterna i stället från 1,1 procent till 1,0 procent. Jämförelsen som brukar användas, Natokravet på att satsa 2 procent av BNP, har Sverige inte nått på över 20 år.

Försvaret stärks nu – efter att ha nedprioriterats under decennier. Det är inte frågan om en plötslig rustning, utan om att Sverige återigen börjar klara av sitt grundläggande samhällsuppdrag: Att skydda nationen från angrepp. Den beredskapen måste finnas oavsett krigsrisken.

Ingelstam och Sjöström Becker menar att hänvisningarna till det säkerhetspolitiska läget är vaga, men bara något stycke högre upp i sin text beskriver de också ockupationen av Krim och inbördeskriget i Ukraina. Men vi måste också väga in upprepade kränkningarna av svenskt och andra europeiska länders luftrum, hotelser från ryska ambassadörer mot enskilda länder som Sverige och Danmark.

Dessutom pågår cyberangrepp med rötterna i Ryssland – samt försök till påverkan av val och destabilisering av det politiska systemet i EU. Tyvärr sprider debattörerna dimridåer om ”rysskräck” för att få det hela att framstå som paranoida fantasier. Det handlar inte om rädsla eller skräck. Det handlar om en rationell kalkyl, gjord utifrån experters bedömningar.

Det vore ytterst välkommet om möjligheterna att få till en avspänning gentemot Ryssland kom till. Låt oss inte glömma att Europas famn alltid står öppen. Välkomnandet är en av de saker som utmärker det demokratiska Europa. När Sovjetunionen upplöstes befann sig alla tidigare kommunistländer i en farlig limbo: Skulle de välja demokratin, eller skulle nya diktaturer ersätta kommunismen? I många länder runt om Östersjön var valet självklart: Demokrati, marknadsekonomi och frihet. Men inte i Ryssland. Där gick man en annan väg, trots åtskilliga insatser från både USA och Europa. Dessutom har man destabiliserat andras länders demokratisträvan, som exempelvis Ukrainas.

Sverige levererar ett bistånd om 64 miljoner kronor varje år till Ryssland. Vi har diplomatiska förbindelser. Universitet och företag samarbetar. Vi arbetar aktiv och hårt för en fredlig omvärld. Men alla vänorter i världen hjälper inte mot rysk aggression.

Vi får inte glömma bort att det stora hindret för avspänning i relationerna mellan Sverige och Ryssland är Ryssland. Det är Ryssland som valt aggression. Det är Ryssland som har kränkt, hotat och invaderat. Det är Ryssland som är den enda stat i Europa som expanderar sitt territorium med våld. Det är inte Sverige.

Mikael Oscarsson, riksdagsledamot (KD) och försvarspolitisk talesperson