12 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Överlever kyrkan sekulariseringen?

Upplysningen vid vägs ände. Det nya skarpa läget för kyrkorna innebär att avstå från att spela på sekulariseringens planhalva, det må gälla miljöhotet, genuskampen eller en politisk vänster, skriver Biörn Fjärstedt.

Upplysningen är en epok som räknas ha börjat i Renässansen i slutet på 1600-talet. Den varade under hela 1700-talet och höjdpunkten blev förskräckelsen under franska revolutionen 1789–1792. Flera inslag rymdes i den: uppbrott från vad som ansågs förlegade politiska regimer, en häftig uppgörelse med kyrkan och kristen tro, en förlitan på utvecklingen och framför allt tro på vetenskapen och förnuftet som högsta instans och alltings mått.

Epoken tog inte slut 1792 utan svallvågor gick ut under lång tid och präglade samhällen och övergripande tankemönster, främst i Europa och dess kolonier. Men nu tycks upplysningen som projekt ha nått vägs ände. Kraften har ebbat ut. Men innan dess gav den upphov till viktiga skeenden i tiden. Politiska och filosofiska rörelser som kommunismen, marxismen, fascismen och även liberalismen hämtade sin näring ur dess flöde, fast på olika sätt.

Vetenskapligheten är upplysningens främsta frukt. Mellan 1751 och 1777 utgavs den stora Encyklopedin, som gav fakta ur ett vetenskapligt perspektiv snarare än det tidigare kristna. Voltaire, filosofen i tiden, hade talat om "kyrkan den skändliga". Tro och teologi hamnade i bakvatten. Så sent som 1949 drabbades svensk kristenhet av filosofen Ingemar Hedenius bok "Tro och vetande", en frontal­attack på kyrka och tro. Teologerna blev i stort sett svarslösa och förefaller övervägande fortsatt vara så.

Men nu har paradigmet blivit rejält ifrågasatt. Utvecklingsoptimismen som hörde till och vetenskapligheten känns inte så säker längre. Framstegen hotar miljön, krig och konflikter pågår all globalisering till trots och svält är fortfarande påtaglig på alltför många håll. Den stolta vetenskapligheten med sina enastående bedrifter visar sig ändå sakna en otvetydig fästpunkt i verkligheten, en objektiv utgångspunkt. Det gäller i ännu högre grad filosofin och en tänkt värdegrund. Det kan rent av förefalla som om asatrons ragnarök och gudars skymning är mera sannolik som mänsklighetens slutmål än himmelrik.

Den kristna trostraditionen har överlevt flera stora paradigmskiften, mönsterbyten, förr. Men denna gång frågar sig många om den klarar sig eller om sekulariseringen, som handlar just om att flytta undan Gud som sanningens källa ur det offentliga livet, har vunnit. Ett vägval stundar i varje fall för den västerländska kristenheten, sannolikt för kyrkorna världen över. Antingen flyta med strömmen i den ännu pågående upplysningen eller lansera ett paradigm för framtiden. Det som fattas är just ett fast grundmönster, en stabil utgångspunkt som alltings mått att ersätta upplysningens "ratio", förnuftet, som det enda såsom i rationalismen.

När nu också liberalismen, avskuren från sina kristna rötter, som den blivit, fallerar för öppen ridå och dit hör ju också den kristna vänstern, latinamerikansk befrielseteologi och tyvärr den sekulära feminismen och fredsrörelsen, blir läget för kyrkorna skarpt. Deras utmaning blir att nylansera sitt arv av arketypiska mönster i sin skapelseberättelse. “I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”, börjar S: t Johannes evangelium. En arche, som inte var tom utan mättad med präglande mönster. Alltså det givna i tillvarons hierarkiska ordning, människans skapelse till manligt och kvinnligt och med familjen som livsflödets grundbult.

Det kristna arvet finns fäst i verkligheten, i ett utvalt folks historia, i Jesusberättelsen, i de kappadokiska fädernas och andras utmejslade lära om den Heliga treenigheten, i Europas mäktiga katedralbyggen, i de stora musikaliska mässorna, Bachs i H-moll och andra, i ikonkonsten och det senaste, skira skottet: den liturgiska teologin. Alla förutsätter de ett inbyggt och därför ofrånkomligt, arkaiskt mönster.

Det nya skarpa läget för kyrkorna innebär att avstå från att spela på sekulariseringens planhalva, det må gälla miljöhotet, genuskampen eller en politisk vänster, som flertalet kyrkoledningar förefaller frestas av, i varje fall deras etablerade kommunikationskadrar. Den kristna trostraditionen har bevisligen något genuint eget att komma med. Den upplever för närvarande starkt mothåll och får lägga upp taktik därefter. Dess möjlighet är att samla det som ännu glöder till en koleld på stranden att lysa i mörkret och värma i väntan på en vind som får den att flamma upp igen. Den bär på insikten att den måste uthärda prövningar i tiden, men också förvissningen att få ärva himmelrik till sist och möjligen en försmak, en ny vårtid, innan dess.

Biörn Fjärstedt, biskop emeritus

Fler artiklar från Debatt