I vårt samhälle är det läskigt enkelt att döma varandra. Vi kan till och med döma någon innan vi ens har träffat personen, genom exempelvis sociala medier. Det är så lätt att bara sucka och tänka en liten hatisk tanke om någon annan. Alldeles för ofta drar vi egna slutsatser om hur en person är.
Domen från andra kan bryta ner oss enormt, men det är kanske inte alltid andras dom som är det värsta. Ibland kan det vara vår egen dom mot våra medmänniskor som plågar mest. I Matt. 7:1 kan vi läsa: ”Döm inte, så blir ni inte dömda”. Och ingen vill ju bli dömd.
Det känns som att vårt land har fallit ner i en ond cirkel, en cirkel av hejdlöst dömande, en cirkel där vi bara lägger märke till det dåliga hos varandra, en cirkel där ju mer vi dömer, desto mer dömda känner vi oss.
Jag önskar att vi 2019 kan vända den neddragande kraften till någonting positivt som i stället drar oss uppåt.
Jag hör ofta människor säga att det viktigaste är att vi vågar vara oss själva. Men hur lätt är det att visa sig själv, när vi så ofta blir dömda för det?
I stället går vi och gömmer oss bakom påklistrade masker och falska identiteter som tynger oss. Dessa masker som bara stampar och pressar sönder vårt sanna jag. Att vi lever i en dömande värld blir som sagt mer tydligt på nätet. Vissa sidor är som en enda plattform gjord för att döma. Med Youtube kan vi gilla eller ogilla, på Facebook kan vi hata eller älska, med Instagram väljer vi om vi tycker om något eller inte.
Jag önskar att vi år 2019 åtminstone skulle kunna låta bli att döma för en dag. Så att vi till slut skulle få känna på friheten att inte vara låsta till våra kritiska tankar.
Om jag fick drömma inför nästa år hoppas jag att vi slipper gå och känna oss dömda, att vi inte behöver tryckas ner av alla påklistrade identiteter. Jag önskar mig ett samhälle där vi alla kan få accepteras för dem vi är utan att bli dömda.
Tuva Ragnegård, 14 år, Insjön
