Medan den svenska skolan befinner sig i en djup kris, med sjunkande kunskapsresultat, ökad otrygghet, psykisk ohälsa hos eleverna och allt fler hemmasittare, så väljer våra makthavare att blunda. I stället riktar man sina vapen mot en mycket liten och i de flesta fall väl fungerande del av det svenska skolsystemet, nämligen de konfessionella friskolorna. I januariuppgörelsen ingick avskaffad religionsfrihet för elever som en av punkterna i överenskommelsen mellan regeringen och dess stödpartier.
Kampanjen mot de konfessionella skolorna är en rökridå, för att leda bort uppmärksamheten från det som nu blivit uppenbart, nämligen den sekulära skolans fullständiga misslyckande.
På bara några decennier har man fullständigt ryckt undan den kristna grund som skolan genom århundradena vilat på. Resultatet ser vi i dag. För de sjunkande resultaten och den allmänna förvildningen går hand i hand med skolans sekularisering. När den kristna grunden byts ut mot ett hopkok av postmoderna och identitetspolitiska idéer är det våra elever som blir offer. De blir försöksdjur i ett socialt experiment, då skolans uppgift inte längre är att dana dugliga bildade samhällsmedborgare, utan att dana en helt ny människa, fri från Gud, fri från sitt ursprung och fri från sitt medfödda kön.
Skolan har blivit ett redskap för en kamp mot verkligheten som aldrig kan vinnas. Den rotlöshet som detta skapar blir en grogrund för psykisk ohälsa och moralisk förvirring.
Tanken om människans fria vilja har inte heller någon plats i den sekulära skolan. Eleverna blir hjälplösa offer för omständigheterna. De fråntas rätten att fatta egna beslut, samtidigt som de fråntas ansvaret för sitt eget handlande. Därför kan mobbning, våld och skadegörelse få fortgå då orsaker och lösningar söks där de inte går att finna, i de yttre omständigheterna, aldrig hos den som utför handlingarna.
Den människosyn som råder säger att alla är lika. Individuella olikheter, liksom könsskillnader och olikheter i begåvning och intelligens förklaras som sociala konstruktioner eller skylls på orättvisa villkor. Att Gud har skapat oss alla olika, till män och kvinnor, till att fylla olika roller i Guds skapelse förnekas.
Här har vi förklaringen till att var tionde elev aldrig lyckas och att allt fler elever ger upp och helt enkelt stannar hemma. Eftersom vi alla är lika, tänker man, så ska vi alla kunna klara samma kunskapskrav, på samma tid. När denna inställning konfronteras med verkligheten är det återigen eleverna som blir lidande. För vi är olika och måste tillåtas vara det.
I den sekulära skolan finns heller inget utrymme för kritiskt tänkande eller vetenskaplig nyfikenhet. Trosläror, såsom evolutionsteorin, blir dogmer som inte får ifrågasättas. Flera elever inom den sekulära skolan vittnar om hur de bestraffas med sänkta betyg om de ifrågasätter lärares dogmatiska inställning i skapelse- och moralfrågor.
I en skola på kristen grund får den fria tanken växa och gro. Inget, inte ens Gud fader själv, är för helig för att sättas under luppen. Eleverna får utvecklas i enlighet med naturen och inte i strid mot den. I en skola på kristen grund hålls elever ansvariga för sina handlingar och lärarna ges verktyg att effektivt bekämpa mobbning. Eleverna ges en moralisk kompass och en fast grund att bygga kunskap och karaktär på, utifrån egen vilja och egna förutsättningar.
Den sekulära skolan har prövats, resultatet är tydligt och slutsatsen självklar: För att lösa skolans problem måste vi gå tillbaka till den fasta grunden som visat sig fungera. För det hus som är byggt på sanden kan aldrig bestå.
Andreas Carlsson, lärare i svenska och SO