21 oktober 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Vi äldre måste sluta klaga – titta framåt i stället!

Vi äldre måste lära oss att skilja på livserfarenhet med lång giltighet från kunskaper som var vår tids färskvara och som nu är obsoleta, skriver Ulf Lönnberg.

Begreppet åldersdiversitet beskriver personlighetens utveckling under livets gång. Spädbarnens gemensamma behov är mer likartade än de olika behov och önskningar som visar sig redan under individens tidiga skolålder. Och för tonåringar och unga vuxna ökar variationen inom varje åldersgrupp. Men politiken buntar ihop "pensionärers" och äldre individers ideal och verklighet som om åldersdiversiteten skulle avta med åren. Det är tvärtom: ju äldre vi blir desto större blir skillnaden mellan våra planer, prioriteringar och våra individuella medicinska vårdbehov.

Elin Kullingsjö och Berit Carlström, Studieförbundet Bilda Svealand, fokuserar förtjänstfullt på det i debattartikeln ”Se upp för ålderismen” (Dagen 1 mars). De skriver: ”Ålder är också en form av komparation. - - Vår individualitet ökar ju äldre vi blir. Vi blir alltmer olika varandra och mer och mer lika oss själva.”

Jag håller med men vill också uppmärksamma på att många äldre känner sig undanskuffade av yngre, levnadsglada och kompetenta människor och att de sällan har fog för det. De som klagar tittar mest bakåt i stället för framåt och de tycker att de unga inte förstår att värdera deras livserfarenheter.

Vi äldre har mycket att dela med oss av till de unga. Men allt vårt kunnande och all vår erfarenhet har inte samma värde över tid. Vi ska föra vidare det som är bärande för kommande generationer. Vi måste skilja på kunnande och livserfarenhet med lång giltighet från de tekniska kunskaper och omvärldsanalyser som var vår tids färskvara och som nu är obsoleta.

Som unga visste vi äldre heller inget om vad det var att bli gammal. Den kunskapen ska vi dela med oss av.

Äldre som byter livserfarenheter med de unga, har mycket att lära ut och mycket lära sig själva. Mer än vad många tror.

Vi ska alla säga ifrån när gamla lämnas i sticket. Ofoget att mönstra ut kontanterna så att det krävs datorvana för vardagsrutiner, skapar ett tekniskt utanförskap för dem som inte hänger med. Det är inte teknikfientligt att avsätta övergångsresurser för dem som så behöver. Med varje paradigmskifte kommer det alltid att finnas grupper som riskerar att lämnas i sticket.

Ofrivillig ensamhet är ett annat slags utanförskap som minskar – men alltför långsamt. Andelen som har en nära vän ökade med nio procentenheter bland personer 85 år och äldre, från 63 procent till 72 procent mellan 2009 och 2017.

Vi kan inte lagstifta bort äldres ensamhet. Här är föreningar och församlingar de närmast tillgängliga resurserna. Vi ska också kräva mer av oss själva. Vi är skyldiga omgivningen större öppenhet i trappuppgångar, på gator och i våra utåtriktade aktiviteter. Vi kan alla fånga upp en ofrivilligt ensam person i vår närhet.

Varannan som föds i dag kommer att bli mer än 100 år. År 2050 beräknas det finnas 7 500 hundraåringar i landet. Femgenerationssamhället nalkas och fyrgenerationssamhället är redan här. Gammelmormor kan i dag sitta med sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn kring samma bord. Rätt hanterat kan vi skapa nya generationsgemenskaper. Många äldre är aktiva längre och börjar en andra ideell eller inkomstgivande karriär. Oavsett bostadsort har vi nu fler gemensamma planer och livserfarenheter över flera generationsgränser än tidigare. Samtidigt krymper sociala medier och lågprisresande avstånden i tid och rum.

De yngre tar sina samboförhållanden allt mer seriöst. Om de inte gifter sig upprättar de samboavtal i omsorg om sina barn för eventuella nya familje- eller familjeliknande gemenskaper senare i livet. Unga vuxna spar alltmer regelmässigt till sin pension. På sin ålderdom kommer de inte låta sig buntas ihop i dagens tillsynsmodeller som bygger på förra seklets social ingenjörskonst.

Vi äldre ska stävja ungdomens övermod om och när det verkligen är till deras förfång. Men vi ska inte hämma deras framfart när de öppnar nya dörrar för sig själva, för oss äldre och för kommande generationer. Här kan studieförbundens samtalsgrupper göra en rivstart för ökad sammanhållning i hela samhället.

Ulf Lönnberg, 74 år, KD:s gruppledare i kulturnämnden i Stockholm

Fler artiklar