28 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Torbjörn Freij: Apostolisk tjänst ger inte makt

Kyrkan behöver återupptäcka den apostoliska tjänsten, men om vi inte ska upprepa kyrkohistoriska misstag den här gången måste vi samtala om skillnaden mellan makt och auktoritet, skriver Torbjörn Freij, Vineyardpastor och författare.

I onsdags (den 13 mars) skrev sju kristna ledare här i Dagen: "Sverige behöver fler apostlar". Jag kan skriva under på i stort sett allting de skriver. Men jag skulle vilja komplettera med frågan om hur vi undviker de misstag som begåtts när någon försökt förnya apostlatjänsten.

Apostel är en titel i många delar av världens kristenhet som motsvarar biskop eller ”högste ledare”. Det bruket har väldigt lite med den nytestamentliga funktionen att göra. Både Bibeln och kyrkohistorien har en bredare apostlatjänst än bara de tolv. Det är dock en tragedi vad som hände med apostelns och profetens tjänst på 300-talet, när kejsar Konstantins institutionalisering av kyrkan trängde tillbaka de karismatiska tjänsterna.

På 1970-talet kom en undervisning från Fort Lauderdale i USA om "sheparding". Alla kristna skulle ha någon över sig och någon under sig. I toppen på systemet satt ett antal "apostlar" och det blev enorma sår. De ledande männen (för det brukar det ju vara) gjorde senare bot och bättring och medgav att de hade blandat samman andlig auktoritet med makt.

På 1990-talet lanserade Bill Hybels i Willow Creek sin kristna variant av New Public Management. När det var kris i församlingen i Chicago hämtade man hjälpen från Harvard Business School. Några år senare kunde vi höra Bill Jonsson i Redding stolt berätta hur många som lämnar församlingar när ledaren vågar sätta ner foten om församlingens inriktning.

Argumentationen för att göra pastorn till vd är ofta: ”någon måste ju ha sista ordet!”, ”jag är trött på att behöva tjafsa med bakåtsträvande äldstebröder”, ”jag kan inte bry mig om ett kyrkoråd som är tillsatt av politiker”, ”det var jag som startade den här församlingen, då vill jag också säga vart vi ska gå” etc.

Jag brukar svara genom att be om en enda bibelvers som visar att Paulus hade sista ordet i de församlingar han själv grundade. Paulus hade en stark auktoritet att övertyga och förmana, men det fanns ingen paragraf i församlingens (eller stiftelsens) stadgar som sa: ”I händelse av oenighet har Paulus sista ordet”. Någon sådan makt har inte sanna apostlar. De tjänar i apostolisk kraft i Jesu ödmjukhet, underifrån och i samspel med andra i ett team.

I ett samtal jag hade med Vineyardledaren John Wimber sa han: ”Jag vet inte vad en apostel är. Jag har fullt upp att försöka vara en epistel! Kan du inte visa mig en normal kristen i västerlandet innan vi börjar diskutera titlar”. Först mot slutet av sitt liv medgav han: ”jag kanske har någon slags apostolisk tjänst”.

Så mötte jag Alan Hirsch. Han hade en helt annat sätt att angripa ämnet. Han skiljer på frågorna om makt och beslutsstrukturer och talar om apostlatjänsten – och de andra fyra i Efesierbrevet 4:11 – som funktioner, inte positioner.

Vi vet ju redan att evangelist­funktionen kan utövas av många kristna, men det finns några som vi bekräftar som Evangelister med stor bokstav. Samma sak gäller det profetiska. Alla kristna kan någon gång förmedla något profetiskt ord, men några blir också erkända av en bredare kristenhet som profeter.

Jag tror det är klokt just nu att lägga betoningen på funktion och inte på titel. Vi behöver inte kristna ledare som skriver ”apostel” på visitkortet, men vi behöver apostolisk undervisning, apostolisk auktoritet, apostolisk pionjäranda och apostoliska mirakel.

Alan Hirsch är just nu i Sverige och talar i New Wine-konferenser. När han gjorde det härom året frågade jag hur han ser på apostlatjänsten och makt. Hans svar var trösterikt: "Det var ju för väl att du ställde den frågan. Jag ser det nämligen så självklart att jag kan glömma säga det ibland: de fem tjänstegåvorna har ingenting alls att göra med makt och beslutsstrukturer".

Där började min omvärdering. Jag förstår Wimbers skepsism utifrån vad han hade sett av grabbar som deformerades av titlar, men jag förstår också att missbruk i längden inte kan motivera icke-bruk. Svaret är ju snarare rätt bruk.

Återupprättelsen av den apostoliska tjänsten försenas bara ännu en gång när präster och pastorer som är trötta på att "tjafsa" med andra sätter sig i ensamt majestät i elfenbenstornet med "apostel" (eller "biskop") på dörrskylten. Den nytestamentliga vägen är "den undre vägen" – ett tjänande i apostolisk kraft, en andlig auktoritet som kommer ur den förvandlade karaktär som den helige Ande har fått värka fram i ledaren.

Torbjörn Freij, Vineyardpastor och författare

Fler artiklar från Debatt