Många ord är det i Lars Adaktussons replik till oss, men innehållet är tunt. Något svar på våra frågor och påpekanden får vi inte. Vår uppgift om att hans "välbetalda funktionärer" – följeslagarna – får 10 500 i arvode, medan riksdagsledamöterna får 66 900, förbigås med tystnad.
Vår begäran om belägg för att följeslagarna ”provocerar fram incidenter” – samma tystnad, om inte hänvisningen till en artikel av Svenska Dagbladets Cordelia Edvardson 2006 ska ses som ett svar. Dock vet han rimligtvis, att Svenska Dagbladet i en uppföljande nyhetsartikel dagen efter i praktiken dementerade sina tidigare uppgifter. Följeslagarprogrammet hade råkat blandas ihop med en internationell organisation, ISM, bestående av unga aktivister. De ekumeniska följeslagarna är alltid minst 25 år med utbildning och oftast yrkeserfarenhet och ofta i medelåldern eller mer.
Vi får inte heller veta när programmet förlorade sin opartiskhet. I stället bara att ”förtroendet i dag är förbrukat i Israel”. Om Israel är lika med bosättarna och den nationalistiska högerregeringen stämmer det. Om Israel är lika med MR- och fredsorganisationerna stämmer det inte. Tyvärr har de förra makten, vilket borde bekymra även Adaktusson.
Läs mer | Lars Adaktusson: Skev och osann bild av verkligheten i Israel
Han hävdar att det inte går att ha dialog när – som han påstår – vi inte inser Israels utsatthet. Vi tror på dialog. En rabbin i Jerusalem lärde oss att se på Israel ur tre aspekter:
1. Som ett hemland för judar utsatta för antisemitism, pogromer och i rädsla för en ny förintelse. Vi som skriver är självklart solidariska med det judiska folkets rätt att leva utan rädsla för antisemitism, pogromer eller en ny förintelse.
2. I förhållande till de omgivande staterna är Israel numerärt en liten nation men med en stor, stark och effektiv armé.
3. I relationen till det palestinska folket är israelerna definitivt den starkare parten och bör handla varsamt i förhållande till palestinierna. Det var utifrån denna ojämlikhet i styrka och efter den andra intifadans alla våldsutbrott som kyrkoledarna i Jerusalem bad Kyrkornas Världsråd om internationell närvaro i hopp om att det skulle hindra och minska våldet. Denna vädjan resulterade i följeslagarprogrammet.
Programmet vill med sin närvaro vid potentiella konfliktsituationer, till exempel vid israeliska arméns "check-points" och vid bosättningar, observera och rapportera om brott mot mänskliga rättigheter som bevittnats, oavsett av vilken sida i konflikten de än begås. Följeslagarna står varken på den nuvarande högernationalistiska israeliska regeringens eller den dysfunktionella palestinska administrationens sida.
Även om resurserna inte räcker till för att täcka alla konfliktpunkter, tar programmet klar ställning för mänskliga rättigheter och internationell rätt och står därmed på den utsatta enskilda människans sida. I detta samarbetar programmet med israeliska MR- och fredsrörelser.
Följeslagarna finns varken i Sderot (föremål för beskjutning från Gaza) eller i Gaza (föremål för beskjutning och bombningar från Israel). Bedömningen är att närvaro där gör varken till eller från. Ickevåldsinsatser, som är A och O i programmet, kräver närhet.
Läs mer | Sveriges kristna råd: Följeslagarprogrammet är opartiskt
Jennifer Hegarty anser (Dagen 6 mars) att följeslagarna bör lyssna på bosättarna, som olagligt slagit sig ner på ockuperad mark och är ett stort hinder för en fredsprocess. Problemet med sådant samtal är att det inte blir så meningsfullt, när följeslagarna – som i Hebron – anklagas för att vara nazister när de söker försvara mänskliga rättigheter. Om hon inte hoppat av programmet, kunde hon ha kompletterat sitt teoretiska kunnande med praktiska erfarenheter, som kunde ha berikat hennes analys.
Ewa Jonssons bild av en följeslagares presentation av konflikten ("Är judar grymma och araber änglar?", Dagen 6 mars) säger väl mer om skribenten än om följeslagaren. För vår del talar vi för övrigt inte om konflikten i etniska/religiösa utan i politiska termer: israeler – palestinier.
Lars Adaktusson hävdar att följeslagarprogrammet "ses som destabiliserande och provocerande" – säg det till kyrkoledarna i Jerusalem, som bett om denna närvaro. Men visst är följeslagarnas närvaro provocerande för den som ostörd vill begå brott mot folkrätten och kränka mänskliga rättigheter. Vem vill då ha vittnen? Och berättelser om nattliga räder hos barnfamiljer?
Finns det då en väg framåt? Eller måste israeler och palestinier leva i ständig skräck och misstro? Båda sidor har brukat våld och övervåld. I grova tal är förhållandet 1 till 10 för antalet dödade. I fråga om antalet skadade är proportionerna långt skevare. Siffrorna speglar Israels militära övermakt. Så länge som de extrema på båda sidor dominerar, ser vägen ut att vara lång till en hållbar och för båda parter acceptabel fred. Och våld i olika former kommer sannolikt även fortsättningsvis att drabba både israeler och palestinier.
Läs mer | Sveriges kristna råd: Följeslagarprogrammet är opartiskt
Som kristna tror vi på solidaritet med dem som är de minsta av bröder och systrar. Vilka de är varierar med tid och plats. I går, och på flera platser tyvärr även i dag, judarna. I dag, i de av Israel ockuperade områdena, palestinierna. Våldet drabbar alltid de svaga mest. Insatser för att om möjligt dämpa våldsnivån är viktiga för både palestinier och israeler och hör till följeslagarprogrammets mest betydelsefulla uppgifter.
Emanuel Furbacken
Kjell Jonasson
Bernt Jonsson
Göran Rask
Gustaf Ödquist
tidigare ledamöter i SKR:s styrgrupp för Följslagarprogrammet