Hotet mot Israels existens är grundproblemet

I debatten om det ekumeniska Följeslagarprogrammet väljer Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson, Håkan Svenneling, det höga tonläget (dgen-se 14 mars). Mitt uttalande om att Följeslagaprogrammet övergett sin opartiskhet innebär enligt Svenneling att jag sprider lögner, attackerar och går ärenden åt det han kallar den israeliska bosättarhögern.

Det är föga förvånande retorik från en person som företräder det mest Israelfientliga partiet i Sveriges riksdag, som alltid förnekat eller förringat det judiska folkets utsatthet. Utifrån sina ideologiska villfarelser har vänsterpartister konsekvent gjort gemensam sak med militanta regimer och grupperingar drivna av hat mot Israel. Genom åren har såväl politiskt som ekonomiskt stöd förmedlats till den terrorstämplade palestinska organisationen PFLP.

Stödet till väpnad kamp mot det demokratiska Israel är en del av Vänsterpartiets kommunistiska historia, samtidigt tycks de mörka stråken i partiet finnas kvar. Så sent som i höstas avslöjades hur partiledaren Jonas Sjöstedt uppträtt tillsammans med Grupp 194, en sammanslutning med direkta kopplingar till militanta PFLP:s efterföljare. I samband med valet återfanns ledaren för Grupp 194 på Vänsterpartiets riksdagslista för västra Skåne.

Att det är just Vänstern som drar ut till försvar för Följeslagarprogrammet stärker dessvärre inte försäkringarna från Sveriges kristna råd, SKR, att verksamheten är opartisk (dagen.se 20 mars). Det gör heller inte det ofta upprepade påståendet att ockupationen är den israelisk-palestinska konfliktens huvudsakliga orsak.

Sanningen är att Israel anfölls av sina arabiska grannar 1948 och 1967, trots att det inte fanns någon ockupation. Israel attackerades därför att landet ligger där det ligger och därför att det judiska folket skulle förvägras rätten att leva i detta land. Med andra ord; det uttalade målet för angreppskrigen 1948 och 1967 var identiskt med det mål som än i dag är uttalat av diktaturregimer och terrororganisationer; att Israel ska utplånas.

Detta existentiella hot, detta grundläggande ifrågasättande av Israels rätt att existera, är huvudproblemet i den israelisk-palestinska konflikten. Den oföränderliga vägran att erkänna staten Israel omkullkastar varje försök till konstruktiv dialog och göder de destruktiva krafter som år efter år, generation efter generation, upprätthåller illusionen om våld och terror som legitima medel i kampen mot Israel. Det innebär inte att den israeliska regeringen har rätt att agera hursomhelst. Kritik mot den förda politiken kan vara både berättigad och välgrundad, till exempel när det gäller relationen till extrema nationalister och en bosättarrörelse som snarare bidrar till fördjupade motsättningar än förståelse och dialog.

Samtidigt är det uppenbart att israeliska regeringar både vad gäller ockupationen och bosättningspolitiken historiskt har visat tydlig vilja att förhandla och kompromissa. Så var det när Israel drog sig tillbaka från Sinai i början av 1980-talet, så var det vid tillbakadragandet från södra Libanon år 2000 och så var det när ockupationen av Gaza upphörde 2005. I samtliga fall tömdes eller revs israeliska bosättningar samtidigt som den militära närvaron avslutades. Trots att svaret blev framflyttade positioner för terrororganisationer som Hizbollah och Hamas, samt intensifierade attacker mot civila israeler, fullföljdes besluten att dra sig tillbaka.

Ockupationen och bosättningarna är inte orsaken till den israelisk-palestinska konflikten, det är symptom på konflikten. Vill vi från omvärldens sida bidra till minskade motsättningar och dialog är det centralt att aktivt ta ställning och agera utifrån det som är grundproblemet, hotet mot Israels existens. Det gäller oavsett om vi är vänsterpartister, ekumeniska följeslagare eller kristdemokrater.

Kring detta samtalar jag gärna även fortsättningsvis. Att hela SKR med dess 27 medlemskyrkor tagit avstånd från den uppfattning som jag framfört i debatten, att jag inte sett till den samtalsinbjudan som kyrkornas företrädare skriver om, hindrar inte att dialog bör välkomnas.

Lars Adaktusson (KD)

Riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson