Vårt samhälle blir mer och mer kontantlöst. När använde du senast sedlar och mynt? Om du är som jag, var det ett bra tag sedan. Jag skulle tro att många av oss till och med behöver titta lite extra på de nya mynten som kom för några år sedan. Det känns nästan som när man är utomlands och inte intuitivt känner igen de olika valörerna. Vi lever i ett alltmer digitaliserat samhälle där pengar numera mest är siffror på ett konto.
Mitt syfte är inte att beklaga mig över denna utveckling. Däremot vill jag lyfta fram något som jag tror är av stor betydelse för den kristna församlingen och som har med just sedlar och mynt att göra. Det handlar om kollekten.
För den som är en van gudstjänstbesökare är det på många sätt en självklarhet: som en del av gudstjänsten passerar kollektboxen förbi. Denna handling har mer än bara en praktisk innebörd. Den är en liturgisk handling, en del av vårt gudstjänstliv, och som sådan präglar den även vårt tänkande på ett djupt och kanske närapå omedvetet plan. Söndag efter söndag passerar kollektboxen förbi och påminner oss om vårt gemensamma ansvar, om att vi som vill följa Kristus inte bara är förbundna vid varandra via en formell medlemsmatrikel utan också via våra plånböcker. Som lärjungar till den som än i dag säger ”följ mig!”, hör vi ihop ekonomiskt. Det uppdrag vår Herre gett oss kostar pengar.
Vi ger mindre och mindre i den fysiska kollektboxen och mer och mer via bank- eller plusgiro, Swish eller något annat elektroniskt hjälpmedel. Gott så. Men vad kommer att hända med vår gemensamma känsla av ansvarstagande den dagen det upplevs som meningslöst att låta kollektboxen passera i bänkarna som en del av våra gudstjänster?
Jag är ingen nervös traditionalist, utan min poäng är att vi då kommer att gå miste om något viktigt, nämligen det offentliga gestaltandet av givandets praktik. Om kollekten slutar vara en del av vårt gudstjänstliv utan ersättas av någon annan form av offentlig handling som vecka efter vecka synliggör vårt ansvar att regelbundet ge, ja, då förutspår jag att givandet kommer att minska. Och denna del av det kristna lärjungaskapet kommer att privatiseras ännu mer än vad som redan är fallet i dag.
Jag tror att kollektboxens påminnelsefunktion inte ska underskattas. Söndag efter söndag ser vi den gå runt i gudstjänstlokalen, och i och med det motverkas vår ingrodda ekonomiska individualism en smula. Vårt tänkande och våra vanor påverkas nämligen inte enbart av de ord vi hör i en predikan. Det vi ser, gör och tar i är också viktigt i formandet av våra djupaste övertygelser.
Jag vill därför uppmana pastorer, gudstjänstledare och alla goda kreativa krafter i våra församlingar: Se till att förnya givandets liturgi! Skapa nya fräscha gudstjänsthandlingar som på ett meningsfullt sätt åskådliggör att vi gemensamt använder våra resurser för ett ändamål som är större än oss själva! Hur det ska gå till vet jag inte riktigt, men jag tror att det är viktigt. Inte bara av ekonomiska skäl utan av teologiska och identitetsmässiga skäl.
I en kontantlös tid måste vi återuppfinna givandets gemensamma handlingar. Till att börja med kanske vi, som inte fysiskt stoppar något i kollektboxen men som ger regelbundet varje månad, klart och tydligt kan lyfta vår mobiltelefon mot himlen i samband med att kollektboxen passerar? Inte för att stoltsera med vår egen förträfflighet utan som en bekännelsehandling vars innebörd är: Jag vill vara en lärjunge på ekonomins område, och jag ger elektroniskt!
Oavsett om detta konkreta förslag är bra eller dåligt, kvarstår min utmaning: Låt oss se till att våra gudstjänster även i framtiden innehåller meningsfulla sätt att med vår kropp synliggöra givandets praktik.
Emmanuel Bäckryd, Ryttargårdskyrkan i Linköping
