På en samling för unga ledare inom Equmenia hade vi för ett tag sedan en lära känna-övning där man bland annat skulle svara på frågan vad man är mest rädd för. Det här är en fråga som brukar fungera väldigt avväpnande, och vi förväntade oss berättelser om ormar och höga höjder. Men det som förvånade oss denna gång var att många av svaren gick så mycket djupare och den mest återkommande rädslan handlade om ensamhet. Rädslan för att bli ensam, att hamna utanför, att det inte ska finnas någon att prata med.
Ännu ett sommarlov har just passerat. En härlig tid för många barn och unga, men vi vet också att det inte ser ut så för alla. I ett pressmeddelande från Bris förra veckan beskrevs hur antalet samtal till dem ökade även denna sommar och att de samtal som ökade allra mest handlade om självmordstankar.
Rapport efter rapport har de senaste åren handlat om att antalet unga som mår dåligt i vårt land ökar. Vissa menar att det handlar om att det inte längre är tabu att prata om att man mår dåligt och att siffrorna därför ser mörka ut. Andra menar att det handlar om att unga i dag är oförberedda på att möta svårigheter, och att det de upplever egentligen är en naturlig del av livet. Det är möjligt att det ligger något i båda dessa förklaringar, men det tar inte bort det faktum att det är alldeles för många barn och unga som kämpar med sin psykiska hälsa.
Vad är då vårt uppdrag som kyrka och kristna barn- och ungdomsorganisationer in i den här situationen? För ett tag sedan mötte vi Bris generalsekreterare Magnus Jägerskog för att diskutera just det. Det första han sa till oss var att vi redan har det som många unga längtar efter, nämligen gemenskap. En tillhörighet till något mer än sig själv. För oss som länge funnits i kyrkan kan det vara lätt att ta det för givet, men kyrkans sätt att bygga gemenskap är en enkel, men oerhört viktig motståndshandling mot den ensamhet som breder ut sig.
Bris menar också att det finns för få vuxna i ungas liv, och också här sitter ju kyrkorna på en enorm skatt. Vi har något så unikt som en generationsöverskridande gemenskap. Att som ung ha någon att ta rygg på, någon som levt längre kan betyda oerhört mycket. Och då handlar det inte om att den personen ska ha alla svar och leva ett perfekt liv, det handlar om att veta vad det är att vara människa. I en dansk studie fick unga svara på vad som var den viktigaste egenskapen hos en ledare eller vuxen. Det vanligaste svaret var att de är nyfikna. Och om det är det som är kriteriet borde det vara ganska många som kvalar in.
Det som också blev tydligt under vårt samtal med Bris är att det saknas forum för unga att samtala om existentiella frågor. Är det något som vi som kyrkor har en god vana av så är det ju just detta, att våga prata om livets stora frågor. Tänk om vi ännu mer skulle våga skapa mötesplatser för unga där man vågar prata om livet och tron, på riktigt.
I sommar samlades ungefär 3 000 scouter på Equmenias nationella scoutläger i Hälsingland. Det var en vecka då vi hade lägerbål, firade gudstjänst, tände eldar och pratade om allt mellan himmel och jord. Inför lägret bestämde vi att de scouter som ville skulle få "The message" – en parafras på Nya testamentet – att ta med sig hem, och vi blev helt överrumplade över hur många scouter som kom och genast ville börja läsa.
Uppfyllda av en vecka då vi fick se vad mötesplatser som den här kan få betyda vill vi utmana alla oss kristna som möter barn och unga i vår vardag och i vår verksamhet att ännu mer se vad det är vi har och dela med oss av det. Vi har så mycket att bidra med och är en viktig aktör i arbetet mot psykisk ohälsa! Självklart finns det situationer när det behövs insatser från psykiatrin och det är viktigt att se sina begränsningar, men det finns mycket annat som vi faktiskt kan bidra med. Vi tror att det också är viktigt att vi vågar ta plats i det offentliga samtalet för att bygga ett hållbart samhälle för barn och unga att växa upp i, där också tro och existentiella frågor har en given plats.
Gång på gång slås vi av att mycket av det som unga söker finns att finna i den kristna tron. Att det finns en Gud som vill ens liv, att det finns förlåtelse när man gjort misstag och att det finns en större berättelse att relatera sina svåraste frågor till. Vi har världens bästa budskap och ett oerhört viktigt uppdrag. Det kan vara lätt att känna sig liten inför uppgiften, men Jesus har sagt att om vi har tro så stor som ett senapskorn ska vi kunna flytta berg. För det handlar inte om styrkan i vår tro, utan om riktningen. Vem det är vi tror på, Jesus Kristus.
Också den här hösten får vi hämta vår styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. (Ef 6:10) När vi gör det är ingenting omöjligt. Så låt oss vara stolta över det vi har; gemenskap, generationsöverskridande sammanhang och en naturlig plats för existentiella samtal. Om vi tar vara på det kan fler barn och unga få förstå det som egentligen är sant hela tiden, att de aldrig är ensamma.
Carin Dernulf, generalsekreterare Equmenia
Ida Tonnvik, ordförande Equmenia