I en replik (Dagen 30 augusti) på min artikel om Sveriges Kristna Råd och migrationen (Dagen 23 augusti) svarar SKR:s generalsekreterare Karin Wiborn att när människor som varit långt borta kommer nära, så finns det ett medmänskligt ansvar och de skall bemötas värdigt och humant. Jag delar den uppfattningen. Jag anser dessutom att de som varit – och är – oss nära hela tiden också ska behandlas värdigt och humant, och att vårt ansvar för dem ofta är större, på grund av de relationer vi har till dem. (jmf Katolska kyrkans katekes, nr 2197–2200 och 2235–2241 samt St Thomas av Aquino: Summa Theologiae II-II q. 26 och 31). Det är i insikten om detta som jag tycker att SKR brister. Eller verkar brista.
Vidare skriver Karin Wiborn att den breda kristna traditionen genom tiderna förmått hålla samman perspektiven "nära" och "långt borta". Jag delar den ståndpunkten. SKR däremot har inte lyckats med detta. Inte när det rör migrationen.
De har till exempel inte riktigt brytt sig om hur den migrationspolitik de förespråkar slår här, nu och framöver mot de svagaste i vårt samhälle. Eller om vilka etiska principer som ska vara vägledande när prioriteringar i välfärden måste göras. När resurser ska frambringas och fördelas, och när resurserna inte räcker eller inte kan frambringas. Det må röra personal, pengar eller andra resurser. Frågan för oss kristna är inte om vi ska visa solidaritet – det är givet – utan hur vi ska göra det. Detta handlar om det som i katolsk sociallära kallas social och distributiv rättvisa och optionen för de fattiga. Begrepp som inte verkar ha hög status hos SKR, om man får döma av deras tystnad kring dem.
SKR gör det enkelt för sig. När det handlar om vägen in i Sverige så är det en fråga om etik och SKR agerar. Vad som händer sedan är tydligen inte etik utan politik och en fråga för partierna. Och SKR är tyst. Det är skandalöst. SKR måste ta ansvar för konsekvenserna av de ståndpunkter de driver. Har man sagt A så får man säga B.
Om de fortfarande inte förstår, så föreslår jag att de sätter sig in i till exempel Filipstads situation. Är krisen där bara inbillning? Är det oron för sådana situationer som Karin Wiborn och SKR kallar ”alarmism”? Och Filipstad är, som de flesta känner till, inte ensamt i en sådan situation.
Med en anmärkningsvärt insinuant formulering skriver Karin Wiborn att "Eklund vill gärna göra en rangordning när det gäller vilka medmänniskor vi, som personer, kyrkor och nation, har ansvar för". Nej, det handlar inte om vad jag "gärna vill", utan om det faktum att vårt ansvar för olika människor faktiskt varierar med arten av vår relation till dem. Föräldrar har ett särskilt ansvar för sina barn som de inte har för andra. Vuxna barn har ett särskilt ansvar för sina gamla föräldrar.
Som medborgare i Sverige har vi ett särskilt ansvar för våra landsmän och medborgare. Och Sveriges regering och riksdag har ett ansvar för Sverige och folket i Sverige som de inte på samma sätt har för folk i andra länder. Det handlar inte om vilka som är ”lika oss” utan om vilka vi har ett särskilt ansvar för. Och om vilka behoven är. Kärlekens ordning. Ordo Caritatis. Den bjuder oss att vara solidariska med alla människor och hjälpa först där nöden är som störst. Men utan att de vi har ett särskilt ansvar för – och i synnerhet inte de mest utsatta bland dem – försummas, blir lidande och lämnas därhän. Vad i detta är så svårt att förstå? Förnekar SKR att vårt ansvar varierar beroende på våra relationer och skyldigheter?
Jag aktualiserade i min artikel frågor om etisk vägledning rörande migrationspolitikens konsekvenser och biverkningar. Om hur stor migration till Sverige som SKR anser är förenlig med Sveriges gemensamma bästa och om hur de såg på ansvarsfrågorna utifrån det som i bred kristen tradition kallas Kärlekens ordning. Det kom en replik, men vi fick inga svar.
Lars F Eklund, fil lic, idéhistoriker och författare
