Zeitoun var 18 år gammal. Hon gick sista året i gymnasiet på en naturvetenskaplig linje. Större delen av året bor hennes familj – föräldrar och fem barn – i staden Soran, irakiska Kurdistan, men på somrarna är de tillbaka i hembyn Bole. I byn har de sina odlingar – fruktträd, valnötsträd, vinrankor – och varje år planterar de gurkor och tomater. Som äldsta barnet tog Zeitoun sin del av ansvaret för plantorna.
Den 10 juli i somras hade föräldrarna och de yngsta barnen lämnat byn och åkt till en begravning. Zeitoun och hennes bröder Ali and Yousef, också tonåringar, var vid det lilla fält utanför byn där familjen odlade gurkor. När de satt sig ner för att äta lunch hördes ett vinande ljud och granater började falla. Det fanns inte tid att söka skydd, och en granat exploderade nära ungdomarna. Zeitoun dödades och Ali skadades allvarligt: sexton bitar granatsplitter opererades senare bort. Han förlorade ett öga och delar av högerfoten. Ett granatsplitter gick genom Yousefs arm.
Det är en solig novemberdag när vi i Christian Peacemaker Teams (CPT) till slut har möjlighet att träffa familjen. Ett planerat besök till Bole i somras fick ställas in på grund av risken för nya attacker. Vi bjuds in i huset i Soran där familjen nu bor. Föräldrarna, de fyra återstående syskonen, en farbror och farfar är där. De bjuder oss på te och frukt och börjar berätta om det som hänt. Ali sitter i rullstol, hans fot är deformerad. Yousef visar oss såret i armvecket där splittret gick in och hur rörligheten i ett par fingrar har påverkats.
”Vår region har bombats under lång tid” säger kak Qadr, pappan. ”I dessa dagar med all modern teknologi borde militärer kunna skilja på soldater och civila. Mina barn såg inte ut som soldater. De satt ner och åt tio meter från odlingen.”
”Inte ens president Trump kan påverka Turkiet” suckar han. ”Turkiet och Iran lyssnar inte på någon. Vi såg alla de bilder på barn i syriska Kurdistan som spreds nyligen, barn brända av fosfor-vapen. Om omvärlden tillåter sådant att fortgå – vad finns det då för hopp för oss?”
Det är en tung stämning i rummet. Lukasz, samordnare för vårt team, verkar lite osäker på hur han ska formulera sig, men säger: ”Det är sant att många inte bryr sig om vad som sker här. Men vi är här för att vi bryr oss. Hela syftet med vårt arbete är att få stopp på dessa bombningar, men det är ett stort mål och väldigt många steg på vägen dit.”
Vi ska vidare och börjar därför avrunda träffen. De yngre bröderna ler blygt och prövar några fraser på engelska. Det värker i mitt hjärta när jag tänker på traumat som dessa barn och denna familj genomgår.
Under decennier har Turkiet genomfört attacker över ett stort område i irakiska Kurdistan och det uppmärksammas mycket sällan i internationell media. Sedan ett par år eskalerar antalet bombningar. Under 2018 utförde turkisk militär över 350 flygattacker i denna region, plus ett okänt antal granatbeskjutningar. Även beväpnade drönare används. Turkiet hävdar att de siktar på den väpnade rörelsen PKK, men de dödar och skadar civila, förstör hus, bränner grödor och dödar boskapsdjur. Mellan 300 och 500 byar – de flesta kurdiska men också assyrisk-kristna – finns inom det område som bombas och beskjuts.
CPT har haft mycket kontakt med byarna i Nahla-dalen, i Duhok-regionen, alla utom en kristna. För över ett sekel sedan gjorde dessa familjer dalen till sitt hem, efter att de flytt från massakrer av kristna i Turkiet. Nu hotas deras fortsatta existens här. Det senaste året har Turkiet ett flertal gånger bombat nära byarna. Attackerna har lett till att ett stort antal invånare har övergett dalen. De lämnar hus och fält, fruktodlingar och boskap, för att söka säkerhet i städerna. Vid vårt senaste besök i byn Chame Rebatke berättade en man om sin sorg över att lämna. ”Det är för farligt för oss att stanna kvar. Vi kan inte låta våra barn lida så här längre. Försök sätta er in i vår situation. Vad skulle ni göra, som föräldrar?”
En annan ville skicka med oss denna hälsning till kristna syskon: "Om ni vill vara solidariska med era medkristna, kom och hjälp oss! Vi ber er att skydda oss och att försöka stoppa bombningarna."
Låt oss uppmärksamma hans önskan och göra vad vi kan. Skicka ett mejl till den turkiska ambassaden och be dem upphöra med alla attacker som hotar civila. Välj ett annat land än Turkiet för din semester. Undvik turkiska varor i affären.
Annika Spalde, diakon och författare
Läs också Sameh Egyptson: Turkiets ledare vill skapa ett islamskt kalifat
