Barbro Westerholm (L) önskar sig seriositet i diskussionen om dödshjälp. Det vore klädsamt om hon föregick med gott exempel.
Budskapet i Westerholms replik är att behovet av dödshjälp är motiverat av en betydande minoritet obotligt sjuka, döende patienter vars plågor inte ens den bästa palliativa vård kan kontrollera. Det är alltså dessa som ska komma i fråga och Westerholm avvisar, med hänvisning till Oregonmodellen, att införandet av dödshjälp för denna grupp skulle innebära ett sluttande plan.
Nu är Oregonmodellen belastad med en mängd allvarliga problem, men det finns ingen anledning att beröra dem här. Westerholm har nämligen nyligen (i en intervju i Svenska Dagbladet den 18 november) låtit förstå att hon inte nöjer sig med Oregonmodellen utan önskar sig en svensk modell som tillåter dödshjälp för kroniskt sjuka.
Läs mer Liberalerna: Oseriöst om frivillig dödshjälp
Den tidigare framförda begränsningen gällande de som befinner sig "i livets absoluta slutskede när allt hopp är ute" är alltså övergiven innan den ens har formulerats i något lagförslag. Några andra exempel på dödshjälpsförespråkare som vidgat begränsningen kommer från två motioner till Moderaternas riksstämma. I motion 4:30 anser Emilie Pilthammar att dödshjälp ska kunna ske när personen "är gammal, drabbad av sjukdom eller inte vill mer". I motion 4:31/32 från Ulrika Dakouri, Theresa Lindahl och Moderatkvinnorna pläderas det för dödshjälp för personer som har "svår sjukdom eller har så svåra skador där man inte anser sig kunna leva ett värdigt liv".
Även riksdagsledamöter har lagt fram motioner som utvidgar dödshjälpsbegreppet. Riksdagsmotionen 2019/20:1639 av Ann-Sofie Lifvenhage (M) förespråkar dödshjälp vid "obotlig sjukdom", motion 2008/09:So422 av Eva Flyborg (FP) berör också "obotligt sjuka" och motion 2007/08:So232 av Staffan Danielsson (C) nämner en "svårt handikappad" som fått dödshjälp och att vi måste "tillåta dödshjälp för gamla och svårt sjuka".
Att det sluttande planet skulle bli en realitet vid en svensk legalisering torde härmed vara bevisat. Diskussionen i svensk debatt om det kan uppstå ett sluttande plan kan därmed avslutas.
På samma sätt sluttar det redan brant utför i andra civiliserade länder. I Nederländerna har dödshjälp funnits sedan 2002. Sedan tio år är det vanligt med dödshjälp för psykiatriska patienter och dementa, det har tillämpats för tusentals patienter. I dag kan dödshjälp även ges till barn. År 2015 fick 10,5 procent av alla som avled vid 17 till 65 års ålder dödshjälp. 23 procent av de som ej fick dödshjälp eller suiciderade dog efter palliativ sedering 2017. 25 procent av dödshjälp rapporteras inte och suicidtalen har samtidigt stigit med 30 procent sedan 2007.
Kanada är ett skrämmande exempel på hur fort det kan gå i en modern liberal demokrati. Nyligen har Québecs högsta domstol tagit bort kravet på att den naturliga döden ska vara "rimligt förutsägbar" för att någon ska kunna få dödshjälp. Man har därmed öppnat för att även kroniskt sjuka ska kunna komma i fråga.
Detta krav på ”rimligt förutsägbar” naturlig död har trots sin otydlighet fungerat som en markering att personer med funktionsnedsättning i allmänhet inte tillhör målgruppen. Nu när detta krav försvunnit har 68 nationella och regionala organisationer som stöder personer med funktionsnedsättnings liv och rättigheter gått samman i en vädjan att domen ska överklagas. Kanadas premiärminister Justin Trudeau har dock deklarerat att han inte kommer att överklaga. Domen kommer därför att bli nationellt vägledande.
De som är beroende av samhällets stöd och omsorg för att kunna leva ett drägligt liv trots sin ålder, kroniska sjukdom eller funktionsnedsättning finner sina liv nedvärderade redan vid en initialt snäv legalisering. De känner sig direkt utpekade och hotade när sedan även kroniskt sjuka ska kunna få dödshjälp. Denna oro förtjänar respekt och att tas på allvar.
Detta är vårt ärliga svar på Barbro Westerholms fråga vilka förespråkare av dödshjälp som pekar ut gamla, sjuka och personer med funktionsnedsättning, och vad konsekvenserna blir av detta resonemang.
Linus Forsberg, funktionshinderpolitisk debattör
Mikael Oscarsson, riksdagsledamot (KD)