Stefan Gustavsson: Vi firar Jesus på julen – inte ett datum

Det engelska uttrycket ”a red herring” betyder ordagrant ”en röd sill”, men syftar på något helt annat än fisk. Det används om de avledningsmanövrer som debattörer använder för att leda läsare eller lyssnare in på olika stickspår, bort från den egentliga frågeställningen.

Själva uttrycket kommer från en beskrivning av äldre tiders träning av jakthundar. Då lade man ut starka doftspår från fisk och lät den doften korsa spåret efter en räv, allt för att träna hundarna att inte låta sig förvillas av sidospår.

Det senaste decenniets jultider har gett oss upprepade exempel på villospår när det gäller samtalet om julens innehåll och vad det egentligen är vi firar, denna vår kulturs överlägset största högtid.

Med bedövande regelbundenhet har de stora tidningarna publicerat artiklar om Quirinius och skattskrivningen och hävdat att den inte ägt rum såsom Lukas beskriver den. Eller artiklar om stjärnan över Betlehem som hävdat att den berättelsen inte stämmer med astronomin. Och förstås artiklar om själva datumet för julen och att det handlar om ett kristet övertagande av en romersk högtid, Saturnalia.

Från dessa påpekanden har man sedan dragit slutsatsen att evangeliernas budskap är falskt och att det kristna julfirandet därför saknar grund. Det låter bestickande, men är i verkligheten olika exempel på ”red herrings”, alltså villospår.

Om vi börjar med sakfrågorna är kritiken inte övertygande. Visst finns det en svårighet med Quirinius och skattskrivningen, eftersom Josephus talar om en skattskrivning under Quirinius år 6 e Kr, vilket är för sent för att stämma med evangelierna. Men Lukas känner till den skattskrivningen – se Apg 5:37 – och verkar alltså syfta på en annan skattskrivning ett decennium tidigare. Liknande påpekanden kan göras när det gäller stjärnan: Vi känner till en komet år 5 f Kr som kan utgöra Betlehems stjärna. Och när det gäller tidpunkten för julen är den inte en del av den kristna tron. Vi firar inte ett datum, utan en händelse. Ungefär som många familjer, av praktiska skäl, flyttar fram eller tillbaka ett födelsedagsfirande för att så många som möjligt ska kunna fira personen det gäller.

Tyvärr riskerar diskussionen om dessa frågor att föra oss vilse. Alltför många – på båda sidor av debatten – verkar mena att om vi inte slutgiltigt kan påvisa att evangelierna är ofelbara faller deras budskap till marken. Men det är att ställa helt orimliga krav. Ofelbarhet i ett historiskt dokument kan aldrig påvisas på ett slutgiltigt sätt, det kommer alltid att finnas osäkerheter och frågor kvar.

Det råder konsensus bland historiker att Josephus och Tacitus – de viktigaste antika historieskrivarna – ibland överdriver och ibland är motsägelsefulla och felaktiga. Men den sortens sprickor i ramen innebär inte att man förkastar den övergripande bild de ger oss. Trots sådana svagheter i materialet kan vi fortfarande rekonstruera historiska förlopp och få kunskap om historiska personer. Samma sak gäller evangelierna: Oavsett hur det var med Quirinius och skattskrivningen sätter de oss i kontakt med ett händelseförlopp och en person.

Julens huvudfråga handlar varken om skattskrivningar, himlafenomen eller datumfrågor. Bakgrunden är den viktigare frågan: Varför visar sig inte Gud? Om han nu finns borde han ge sig till känna, eller hur? Jag instämmer: Om det finns en Gud som har skapat världen och fortfarande har kärlek till den, då borde han besöka oss! Det är förstås orimligt att kräva att Gud måste komma just till mig eller just i vår tid, det vore ett uttryck för en hopplös självöverskattning. Hur Gud väljer att ge sig till känna måste vara upp till honom. Vi som lever nu kan på intet sätt göra anspråk på att vara viktigare än tidigare eller kommande generationer.

Julens anspråk är att Gud har gett sig till känna, vid en speciell tidpunkt och på en speciell plats. Men inte som en avgränsad händelse – som någon som tittar in på ett kort besök och sedan försvinner – utan som något mycket mer dramatiskt. Gud har valt, inte bara att komma hit till oss, utan att bli som en av oss. Han är, i och med Betlehem, för alltid identifierad med människan.

Inkarnationen handlar om Guds överlåtelse till oss. Är det sant utgör det ett oslagbart hoppfullt och livgivande budskap. Vi är inte övergivna. Som ett av de profetiska namnen på barnet som skulle födas lyder: Immanuel, som betyder ”Gud med oss”!

Ett råd i juletid är därför: Följ inte villospåren, utan håll fokus på huvudfrågan. Julen handlar om Jesu identitet. Vem var – och vem är – barnet vars födelsedag vi firar?

Stefan Gustavsson, direktor Apologia och författare till bland annat "Skeptikerns guide till Jesus: Om evangeliernas historiska trovärdighet"

Läs också Jonas Helgesson: Julens kärna är så mycket djupare än Aladdinaskar