Vid årsskiftet avskaffas den extra inkomstskatt som populärt har kallats värnskatt. När värnskatten infördes år 1995 var det för att sanera de offentliga finanserna som kommit i obalans. Tanken var att den skulle vara tillfällig och formellt avskaffades den år 1999 och ersattes med en förhöjd statlig inkomstskatt.
År 1915 infördes en värnskatt för att avhjälpa brister i rikets försvarsväsen. Värnskatten är alltså, i sin egentliga betydelse, en skatt som införs för att trygga befolkningens säkerhet till liv och lem. Den nuvarande värnskatten, som infördes 1995, kan inte sägas handla om människors liv och död. Däremot kan den ju sägas trygga välfärden för de mest utsatta i samhället och hade alltså därmed sitt berättigande. Obalansen i de offentliga finanserna är sedan ett antal år åtgärdad och den svenska statsskulden uppgår i dag till cirka 25 procent av BNP mot cirka 75 procent när värnskatten infördes på 90-talet. Sveriges statsskuld i procent av BNP är bland de allra lägsta bland EU-länderna. Det ursprungliga argumentet för att behålla värnskatten har därför fallit. Ändå är behoven inom välfärden stora och skulle med just det argumentet kunna användas för att behålla ”värnskatten”. Det bästa vore att i stället göra en skattereform, som till viss del utgår från den fördelningsprofil som funnits under den tid vi haft värnskatt. Då skulle vi komma bort från diskussionen om värnskattens tillfälliga karaktär. En del vänsterinriktade socialdemokrater anser, på goda grunder, att regeringen borde kunna överge det så kallade överskottsmålet, för att skapa resurser för nödvändiga satsningar inom välfärd och brottsbekämpning.
Inför år 2020 står vi i ett läge där vi saknar de resurser som en bibehållen värnskatt eller en rättvis skattereform skulle ha kunnat ge. Vi är också i ett läge där alltför många mister livet i den grova gängkriminaliteten. Visserligen drabbas till största delen de som själva är gängkriminella av det dödliga våldet, men deras liv är lika mycket värda som alla andras. Ett fåtal helt oskyldiga drabbas också, men de flesta av "Medelsvenssons" kan egentligen luta sig tillbaka och känna sig relativt trygga. Trots det högljudda och alarmistiska tonläget från främst Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna, men också politiska företrädare i allmänhet, verkar det vara mer av en retorik för att ragga röster, än en omsorg om "samhällets olycksbarn". I SD:s fall verkar deras retorik vara att alla ska se att de hade rätt när de påstår att "massinvandringen" orsakat den nuvarande situationen och att Sverige därför måste stoppa invandringen och starta repatriering.
Även om hotet mot liv och lem till största delen ”bara” omfattar en relativt liten del av befolkningen, anser jag att vi är i ett likartat läge som när man år 1915 införde värnskatt. Att på allvar ta oss an problematiken när det gäller gängkriminaliteten kräver avsevärt mycket mer resurser än det går att ”krama ur systemet” genom att göra besparingar och/eller överge överskottsmålet.
De "skarpa förslag" som M-ledaren Ulf Kristersson kommer med kan kanske "skakas fram" ur nuvarande skatteuttag, men hans "skarpa förslag" berör väldigt små satsningar för att komma åt det grundläggande problemet, det sociala utanförskapet. Höjda straff, som vi redan fått, kan till och med vara kontraproduktivt och innebär i första hand högre kostnader för fängelser. Fler poliser och ökade resurser till rättskedjan kan öka lagföringen av brottslingar och är absolut nödvändiga åtgärder.
De flesta som ägnar sig åt gängkriminalitet gör det för att de ser det som den enda möjligheten till ett någorlunda acceptabelt liv. Jag anser att vi alla har ansvar för att också ge de här medmänniskorna ett värdigt liv. Om vi ska kunna lyckas med det krävs det resurser i större skala. Därför anser jag att vi behöver en solidarisk värnskatt som inbegriper de flesta av svenska skattebetalare. De med de absolut lägsta inkomsterna bör naturligtvis undantas, men vid en relativt låg inkomst skulle alla kunna bidra med 25–50 kronor per månad. Utifrån den basen borde skatten i högre inkomstlägen vara progressiv och för dem som i dag betalar ”värnskatt” borde den ligga på dagens nivå. Med en massiv satsning under ett antal år skulle den här värnskatten kunna vara just tillfällig.
Med en värnskatt på cirka tre miljarder i de lägre inkomstskikten och samma värnskatt för de 380 000 personer som i dag betalar cirka sex miljarder i värnskatt skulle vi under ett antal år kunna satsa nio miljarder på att ge utsatta medmänniskor ett värdigt liv.
Willy Ahlberg (S), kommunpolitiker i Ydre och medlem i Socialdemokrater för tro och solidaritet