28 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Göte Olingdahl: Vi måste erkänna att Gud alltid är större

Varken grammatiska argument eller analog metaforanvändning kan göra något åt den begränsade mänskliga intelligens vi utrustats med och den begränsade ordskatt vi har tillgång till.

Våra traditionella tilltalsord till Gud, den allsmäktige och till den heliga Anden, har skapat problem i pågående debatt i Dagen. Gud bör inte längre tilltalas med ”han” och den heliga Anden bör tilltalas med ”hon”, enligt David Davage (Dagen 19 december).

Det är lätt att hålla med honom, när han påstår att beskrivningen av Gud i manliga och kvinnliga termer aldrig blir heltäckande eller fullständiga. Men av en sådan klok insikt drar han tvivelaktiga slutsatser. Av språkliga skäl undviker han att tala om Gud som han. Alltså inte av uttalad respekt för namnets helighet, som judarna, vilka undviker att uttala gudsnamnet JHWH, Jahve av respekt och ersätter detta gudsnamn med ADONAI/Herren, ett annat gudsnamn.

Beträffande Anden hänvisar David Davage till den bibliska metaforen duvan. Duvan med sina egenskaper associeras till Anden med påstådd kvinnlig karaktär. Därför, menar Davage, bör man tala om Anden som hon.

En sådan slags manipulation med nya gudomliga tilltalsord tycks bero på att man i debatten inte skiljer mellan biologisk födelse och andlig födelse. Man tar inte tillräcklig hänsyn vad denna skillnad innebär och vad detta kräver i valet av adekvata tilltalsord. Biologisk födelse sker i denna tidsålder av rum och tid: ha olam hazäh. Andlig födelse sker samtidigt i denna tidsålder och i den transcendentala tidsåldern: ha olam haba. Detta insåg Paulus när han i sitt brev till galaterna vågar metaforiskt beskriva sig själv som barnaföderska: "Mina barn som jag än en gång måste föda med smärta tills Kristus förkroppligats hos er" (Gal 4:17). En tydligare feminin beskrivning kan väl inte tänkas, men ska vi för den skull av språkliga skäl upphöra att använda pronomet "han" om Paulus?

Man bör noga beakta att när man talar om Andens identitet, uttalar man sig samtidigt om Sonen och Fadern. Alla tre finns perichoretiskt inneboende i varandra i den heliga Treenigheten. Hur adekvat blir då den specifika beskrivningen av Anden som "hon"?

Varken grammatiska argument eller analog metaforanvändning kan göra något åt den begränsade mänskliga intelligens vi utrustats med och den begränsade ordskatt vi har tillgång till. Vi får nöja oss med de bristfälliga benämningar av det onämnbara vi har tillgång till och undvika varje ogrundat hugskott.

Ödmjukt måste vi erkänna att bakom begreppen Gud, treenigheten och Anden döljer sig ett kunskapsmässigt mysterium: Gud är alltid större – Deus semper major est.

Göte Olingdahl, teol dr

Fler artiklar från Debatt