16 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Johan Westerholm: Att kritisera islam är inte islamofobi

Kraften i islamismen har förändrat det säkerhetspolitiska landskapet.

En kritisk granskning av ideologin islamism är nödvändig, skriver Johan Westerholm. Bilden: Golvet i en egyptisk kyrka färgades blodrött efter ett islamistiskt bombdåd.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Den pågående rättegångsprocessen mot Göteborgs tidigare kommunalråd Ann-Sofie Hermansson (S) aktualiserar frågan om vad som är islam, vad som är islamism och vad som är rättmätig kritik och granskning. Hermansson är stämd för förtal med hatbrottsmotiv genom att ha kallat Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil för extremister.

Abdullahi och Doubakil, som lämnat in stämningsansökan mot Hermansson, menar att kritik mot bägge företeelserna skulle vara utslag för islamofobi. Abdullahi och Doubakil har genom MMRK, Muslimska mänskliga rättighetskommittén vid ett flertal tillfällen tagit terrorister i försvar samt kritiserat terrorlagstiftning för att vara islamofobisk och rasistisk.

Att vara rädd för religionen islam kanske skulle kunna vara islamofobi. Men att kritisera, granska eller uttrycka oro för det politiska derivatet islamism kan inte vara det. Islamism, eller närmare bestämt den våldsbejakande tillämpningen av islamism, är något som förre ministern Mehmet Kaplan och Sveriges unga muslimers ordförande Rashid Musa lät förstå vid ett seminarium i Almedalen 2014 endast var engagerade ungdomar när de anslöt sig till Islamiska staten.

Som politisk rörelse, eller idé, ska denna inte bara tåla granskning. Den måste kunna kritiseras. Precis som en religion eller religiös uttolkning ska kunna kritiseras. Där den amerikanska kristna högern ska kunna både granskas och kritiseras i lika stor utsträckning som den katolska kyrkans inslag av pedofili samt naturligtvis både islam och den politiska rörelsen islamism.

Islamismen är närbesläktad med både kommunismen och fascismen. Den hämtar argument ur de religiösa urkunderna Koranen, Haditherna samt Profetens sunna. Och den tar skydd genom att gömma sig bakom religionen islam och hävda att alla dess kritiker och granskare skulle vara islamofober. Ett mycket effektivt sätt att tysta debatten.

Dagens islamism, den sunnimuslimska, som bäst kan representeras av det globala Muslimska brödraskapet har hämtat inspiration i nazismen under 1930-talet vilket är väl dokumenterat i Niclas Sennertegs ”Hakkorset och halvmånen” (2015). Men även så den shiamuslimska, som gestaltas av terrororganisationen Hizbollah, som är mer besläktad med den sovjetiska marxismen från 1960-talet där den iranske islamisten och politiske aktivisten Ali Shariati lät sig inspireras av Marx. Den senare processen resulterade i bland annat den iranska revolutionen 1979.

I dag har Turkiet, Iran och Qatar format en allians mot den andra regionala stormakten, Saudiarabien i allians med Egypten. Turkiet leds av president Recep Tayyip Erdogan som uttryckt tydliga sympatier med Muslimska brödraskapet, Iran med sitt Revolutionsgarde och stöd till shiamuslimska Hizbollah samt Qatar. Och effekterna är påtagliga. Ett israeliskt talesätt numera är att ”när det regnar raketer från Gaza är det någon i Teheran som tryckte på knappen”. Hamas, som styr Gaza, var tidigare en väpnad gren av sunnimuslimska Muslimska brödraskapet men är i dag ”bara” politiskt allierad enligt sina egna stadgar.

Kraften i islamismen har förändrat det politiska landskapet i Mellanöstern. Denna kraft har kunnat överbrygga den mer än tusen år gamla konflikten mellan sunni- och shiamuslimer och den ligger även som fundament för organisationer som inte drar sig för terror. Som Hizbollah. Som al Qaida. Som Islamiska staten. Och den har i allra högsta grad förändrat Sverige där alla dessa förändringar följt med i grupperna av migranter från Mellanöstern.

Kritik mot islamismens ideologi, politiska mål och metoder kan omöjligen vara islamofobi. Tvärtom är en kritisk granskning av islamism som idé och som rörelse absolut nödvändig.

Johan Westerholm, chefredaktör och ansvarig utgivare Ledarsidorna.se

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt