På Dagens ledarsida försvaras återkommande religionsfriheten. Det är i och för sig bra, men de kristna värderingar som byggt västerlandet är inte marginaliserade och hotade företeelser utan en naturlig del av Sverige och västvärlden. Uttryckt i Europakonventionen och FN:s deklaration om mänskliga rättig-heter är det just dessa värderingar som vi måste hjälpas åt att försvara.
Då kan man inte dra alla religioner över en kam och hävda att religionsfriheten som princip ska skydda alla religionsutövare.
Från kristet håll upplevs ofta sekularismen som hotet, men jag tror att människor i Sverige längtar efter mer av religion, även om det inte alltid tar sig traditionella uttryck. Då måste vi också börja våga göra skillnad mellan vilka religiösa uttryck som är sunda och uppbyggliga och vilka som är destruktiva och dåliga. Går vi för långt i vårt försvar för religionsfriheten riskerar det paradoxalt nog att leda till minskad frihet för alla, även för kristna.
Västerlandet är präglat av vår kristna historia. En viktig del av detta arv är ödmjukhet och självrannsakan. Kriget ledde till ett Europa i ruiner efter nazism och fascism och kommunism vilket blev grogrunden för åtminstone 80 år av fred och demokratisk stabilitet byggd på de (till stor del av kristdemokrater utformade) mänskliga rättigheterna. Särskilt Tyskland är ett talande exempel på just denna självrannsakan, med en stark (berättigad) skam och skuldkänsla för den nazistiska historien. Tyvärr tog det ytterligare 45 år för att även kommunismen skulle falla.
Just nazismen och kommunismen är exempel på politiska ideologier med starka religiösa inslag, och de är faktiskt fullt jämförbara med islamismen, som i dag är ett stort hot mot vårt öppna svenska och västerländska samhälle.
Islamiska statens (IS) framfart i mellanöstern under det senaste decenniet har öppnat våra ögon vilka fasor denna islamism riskerar att leda till och i kombination med rörelser som Boko Haram, Al-Shabaab, Muslimska brödraskapet, Talibanerna, och för den delen Hamas och Hizbollah, är det uppenbart att den här typen av våldsbejakande extremism måste motarbetas och bekämpas – också i Sverige. Skrämmande i sammanhanget är att några av de lokala garanter som väger upp de här hoten är hårdföra islamistiska diktaturer som Iran och Saudiarabien, eller i vissa fall något mer sekulära diktaturer eller halvdiktaturer som Syrien, Turkiet och Egypten.
Även vår syn på religion är präglad av vår egen kultur och (kristna) historia. Särskilt i det protestantiska Nordeuropa har synen på religion som något som enbart berör det inre livet slagit igenom. Existentiella föreställningar, bön, värderingar runt etik och moral, samt tron på något gott och strävan att utföra goda gärningar är alla exempel på positiva, eller åtminstone neutrala yttringar av religion.
Det finns också andra, mer handfasta utslag av religion som också bör ses som något positivt och mänskligt, exempelvis riterna runt viktiga livsskeden som födelsen, vuxenblivandet, familjebildandet och livets slut. Så länge inte religiösa riter innebär tvång, våld, förtryck och utnyttjande får vi anse även dem som något positivt eller neutralt.
Men jag tror att vi i vår västerländska världsbild glömmer många av de mycket negativa yttringarna av religion under historiens gång. Inte minst i Sverige hade vi innan kristendomen ett hedniskt klansamhälle med människooffer, slaveri, ättestupa, blodshämnd och våldsförhärligande. Hinduismen har haft många kritikvärdiga inslag såsom änkebränning och kastväsendets förtryck och även i buddistiska länder finns en prägel av ödestro och avsaknad av förlåtelse och erkännande av fel.
I Sverige i dag har dock den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism utpekat just islamismen som den tredje samhällsfarliga typen av hot, vid sidan av vit-maktrörelsen (högerextremism) och den autonoma rörelsen (vänsterextremism). Dessutom är islamismen växande enligt Säpo.
Som politiker är det berättigat att kritisera heltäckande dräkt med maskering om det är uttryck för en kvinnosyn som säger att kvinnor är mindre värda än män och dessutom inte anses myndiga. Vi måste också kunna kritisera strävan att införa Sharia, med dödsstraff för konvertering och äktenskapsbrott och underkännande av demokratiska principer. Dogmer om (”vit”) lögn (”taqiyya”) och heligt krig (”jihad”) måste också kunna kritiseras och bekämpas, eftersom de riskerar rasera vårt samhälles grundvalar. Hedersvåld, månggifte och barnäktenskap är andra uttryck som har sina rötter i muslimska länder, där vi tydligt måste sätta ner foten.
Det här är bara några exempel på vad även kristna opinionsbildare borde identifiera som problem när de tillåts påverka det svenska samhället, exempelvis inom utbildningsväsendet. Att konfrontera dessa negativa yttringar som hämtar kraft ur religiösa miljöer behöver inte innebära främlingfientlighet eller förakt för människor från andra kulturer, utan är i stället ett nödvändigt försvar för de värden som under lång tid burit Sverige och behöver vara ledstjärnan för vårt land även framöver.
Jonas Segersam, kommunalråd (KD), Uppsala
Läs ledarredaktionens svar Så ser vi på islams plats i det svenska samhället