När Jesus mötte lärjungarna vid Tiberiassjön efter uppståndelsen (Joh 21:5 ff), frågade han dem ”Har ni något att äta?” Frågan gällde om de hade vanlig mat att äta, men frågan har en djupare betydelse för oss i dag. Jesus undrar om vi får någon andlig mat i vårt liv. När vi går på gudstjänst och hör predikan och undervisning – får vi då någon djupare andlig föda som berör oss, som föder vår inre människa? Jag tror att bakom den här frågan finns svaret på vårt livs djupaste kris för oss kristna och för alla människor.
När jag var ung och sökte och längtade efter ett liv med mening och innehåll, gick jag ibland på gudstjänst i olika sammanhang för att försöka finna en tro på Gud. När jag gått på ganska många gudstjänster ropade jag till Gud: ”Jag vill lära känna dig personligen om jag ska kunna tro på dig. När jag går i kyrkorna ser det inte ut som om människorna känner dig. Det ser mer ut som om de känner till en massa saker om dig”. Efter ett långt sökande fann jag till sist Gud. En som älskade mig på ett personligt och kärleksfullt sätt och som upprättade mig och gav mig ett helt nytt liv. Det var för över 45 år sedan.
Min längtan efter Gud och det som är äkta har inte minskat – tvärtom! De flesta gudstjänster som jag deltar i berör mig inte på djupet, de berör inte min ande och inre människa. Jag bruka säga att en predikan av hundra berör mig och ger mig liv och bröd från himlen. Jag hör så många predikningar som handlar om Gud och hans helighet eller frihet, men utan Guds närvaro som den helige Ande ger. Det är som om det sitter ett lås i predikanten mellan hjärtat och munnen. En god predikans främsta uppgift är att driva Kristus in i hjärtat på de som lyssnar, så att predikanten Jesus fortsätter predikan i den enskilda människan. Men ack så sällsynt, och då talar jag om församlingar med en karismatisk framtoning.
Vi ska pröva allt som sägs och särskilt det som sägs i våra kyrkor och gudstjänster enligt Bibeln. Men en felaktig attityd att godtroget svälja allt och säga amen till allt, hindrar oss att pröva det som vi hör, pröva om det finns Andens liv i det vi hör. En annan orsak som gör att vi inte prövar det som sägs, är missbruk eller en ful ovana, hos en del frikyrkliga predikanter att försöka tvinga sin närvarande församling genom att säga: "Får vi ett litet amen, eller halleluja där nere". Det är egentligen en form av andlig våldtäkt, som dessutom hindrar den profetiska gåvan att växa och fungera i våra församlingar.
"Den värsta villfarelse en människa kan drabbas av är inte villfarelse, utan fruktan för villfarelse". Det är en del av vårt lutherska negativa arv, som ger plats för rädsla när vi ska pröva det vi hör, när det vi hör inte stämmer med vår lärouppfattning. Det är bara kärleken till sanningen och till Jesus Kristus som kan få oss att komma rätt.
Utöver detta lever vi i en tradition som är starkt negativ till alla typer av känslor och kan därför ha svårt att bejaka fullt ut att en kristen människa kan uppleva en djup frid och glädje när Gud talar på ett personligt sätt.
Vi behöver lära oss att höra Guds röst på ett naturligt och livgivande sätt! När Gud talar personligt in i våra liv genom sin Ande, så får vi föda och liv från himlen. Det är de enda sättet som vi kan växa i Gud. Det som stannar i hjärnan kan ge oss liv genom att vi tar emot det tuggar det och smälter och äter det med vår ande. När jag hör torra och livlösa predikningar, får jag ofta kämpa med att inte somna. Men när Guds röst når mig i hjärtat, vibrerar varje fiber i mig av gensvar, även när svärdet går genom mitt liv – det är det dyraste som finns på hela jorden – då finns det inte chans att somna.
Den personliga desperata törsten efter Gud gör att vi kommer spotta ut allt unket och religiöst vatten och låta törsten öka så att vi blir desperata efter det levande vattnet och det personliga tilltalet, som ger oss liv och icke troende människor hopp om en ny framtid för orten där vi bor, vårt land och världen (Ps 42:2-5).
Anders Griph, präst Svenska kyrkan
