16 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Sofia Camnerin: Vad säger teologin om corona?

Kristen tro utlovar inte säkerhet, inte heller styrka. Tvärtom är sårbarheten i centrum för vår tro. Men Gud lämnar oss inte i lidandet, skriver Sofia Camnerin.

Precis nu är de existentiella och akut livshotande frågorna högst på agendan, skriver Sofia Camnerin.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Ledarskribenten Joakim Hagerius efterlyser ett samtal mellan teologen, biologen och ekonomen i frågor som rör vad en människa är gjord till och hur vi vill att framtiden ska se ut. Om ekonomierna kraschar, människor hamnar i massarbetslöshet – hur ser en ansvarsfull och inkluderande marknadsekonomi ut? Det behövs teologiska röster.

Jag delar uppfattningen. Han ger själv goda bidrag. Vi kan även lyssna till de teologer som har ifrågasatt individualism och ekonomism, exploatering av människor och natur och i stället lyft fram skapelsens helhet och vikten av att se till det gemensammas bästa, inte bara människor i allmänhet och den rika västvärlden i synnerhet.

I det ekumeniskt antagna miss­ionsdokumentet "Tillsammans för livet – Mission och evangelisation i en värld i förändring" (SKR 2013) lyfts exempelvis behovet av omvändelse "Vi behöver en ny omvändelse, en ny ödmjukhet ... Mänskligheten kan inte ensam räddas medan resten av den skapade världen går under. Ekologisk rättvisa kan inte skiljas från frälsning, och frälsning kan inte komma utan en ny ödmjukhet som respekterar behoven hos allt liv på jorden". I andra dokument framtagna av teologer och ekonomer lyfts Bibelns begrepp "Guds hushåll" fram, oikous, att det är samma ordstam som i ekonomi och förvaltarskap. Allt utgår från Gud och är Guds. Ingen människa kan äga, endast förvalta. Det är endast Jesus som kan vara både husägare och förvaltare.

Själv vill jag dock varken lyfta rättvis ekonomi eller ens kyrkans roll nu. Jag vill skriva om det existentiella. Hagerius betonar att "tillvaron är också existentiell". För precis nu är de existentiella och akut livshotande frågorna högst på agendan. På mig har coronakrisen gått under huden. Jag har drömt mardrömmar flera nätter. Jag är inte nöjd med det, borde liksom veta bättre. Jag har dessutom ägnat en stor del av min teologiska gärning till att tolka frågor om lidande, existentiella kriser. Jag har skrivit teologi ur dödskontexter och fortsätter att göra det. För det behövs teologi som kan tolka lidandet.

Jag har svårt att hålla mitt hjärta fokuserat. Samtidigt skriver jag till andra att det är som det ska. Kristen tro utlovar inte säkerhet, inte heller styrka. Tvärtom är sårbarheten i centrum för vår tro. Vi tror på en Gud som gör sig sårbar, som ropar i dödsrädsla att han är övergiven och uppstår med såren kvar på kroppen. Vi tror på en Gud som delar kampen och som vid Jesu död i nionde timmen river sina kläder i sorg, vilket teologen Jesper Svartvik menar att det brustna förhänget i templet kan förstås som ("Försoning och förvandling", Verbum 2014). Gud överger alltså inte Jesus och inte oss, utan är närvarande även i döden och sörjer.

Vi är i fastan och dessutom i en gigantisk världsvid fasta där allt prövas och vi tvingas avstå, välja bort. Vi som mänsklighet är i enorma prövningar vilket akut redan har krävt en omsvängning. Vi vet att sjukvårdspersonal och beslutsfattare får uthärda det övermänskliga. Vi vet att människor ligger sjuka och många dör. Bristerna börjar bli synliga, utrustning och kanske mat som saknas. Vi inser hur beroende vi är av att kommunikationer fungerar, och relationer, när vi inte kan träffa andra, kanske ens våra egna barn. Att vi hör samman kanske vi kan inse på djupet nu, med varandra och med tillvarons livsvillkor. Att vi är sårbara, smittbara, inser vi. Vi håller inte livet i våra egna händer. Lidande är ett reellt faktum.

I allt detta får vi tro på en Gud som är hela den bebodda världens (oikoumene) husägare, som innerst­ och ytterst bär allt, och som samtidigt är nära, möter oss i sin sårbarhet, kan lugna vår magoro och har lovat att alltid vara med oss. Vi tror på en Gud som kan ge styrka åt trötta ben och bana en väg mitt i öknen (Jes 58:11, Jes 35), som både delar lidandet med oss, kämpar mot det och övervinner det, samtidigt.

Den kristna tron är en paradox. Tron på det som inte går att förena som ändå förenas. Som att Gud är Gud och samtidigt föds till jorden, att jordiskt och himmelskt förenas, att den odödliga dör och död blir levande. Tron i sig är en paradox. Att tro är samtidigt att inte tro (Mark 9:24), att inte veta, och ändå tro, att både förtrösta på Gud och samtidigt vara rädd, att både leva här och nu och följa myndigheters beslut, och samtidigt lita på att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek, inte ens döden (Rom 8:38).

Sofia Camnerin, biträdande rektor EHS, biträdande kyrkoledare Equmeniakyrkan

Läs mer Joakim Hagerius: Vad ska teologerna bidra med under coronakrisen?

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar