Rädsla är en nödvändig känsla i vissa lägen. Den höjer vår vakenhetsgrad och hjälper oss att mobilisera handlingskraft i farliga och exceptionella situationer. Vi kan agera kraftfullt och göra mer än vi trodde var möjligt. Där är vi nu.
Men långsiktigt är rädslan bekymmersam. Den riskerar att passivisera och skapa ett förlamande tillstånd. Vi förlorar handlingskraften när oron biter sig fast inom oss. Hotbilderna tar överhanden och under nattens mörker blir det som allra värst. Detta måste motverkas. Vi behöver en trygghet som inte blundar för det som ligger framför. Det behövs ett robust hopp som står pall för de svåraste prövningarna. Det behöver vi nu.
I Johannesevangeliets 14:e kapitel befinner sig Jesus och lärjungarna i Jerusalem på väg in i påskens drama. Jesus har redan gläntat på dörren mot det som ligger framför och nu vill han ge ett avskedstal innan dramatiken bryter lös. Kanske hade några börjat ana att trots det festliga intåget i Jerusalem bara dagar tidigare kanske inte allt stod rätt till. Snart skulle allt förändras. Jesus visste att innan de skulle kunna lyssna behövde han stilla denna gryende oro och rädsla. De skulle nog inte förstå vidden av Jesus ord just nu, men de skulle kunna klamra sig fast vid dem när det blev skarpt läge. Det Jesus ville pränta in djupt i lärjungarnas tankar inför nattens mörker var: "Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig." En kort och kärnfull sats som bottnar i att Jesus går före och kommer att komma ut på andra sidan för att bereda rum för de som kommer efter. Där på andra sidan väntar Jesus och början på något nytt.
Rädslan och oron skulle komma att behöva stillas ännu en gång. Några dagar senare var man igenom den värsta fasen men hela situationen var ytterst oklar. Det allra käraste hade ryckts från lärjungarna och rädslan hade åter tagit sitt grepp om den lilla gruppen. Nu satt man inlåst bakom reglade dörrar av rädsla för vad som skulle hända. Johannes berättar i det 21:a kapitlet hur Jesus träffar lärjungarna igen. Nu som den uppståndne. Han vet vad de behöver höra och två gånger säger han det: "Frid". Sedan andas han helig Ande på dem och sänder dem vidare. Glada och fria att fortsätta verka i enlighet med allt det Jesus tidigare gjort, sagt och levt.
Visst kan vi mitt under coronatider känna igen oss i påskens berättelser? Oro och rädsla men också hoppfulla tecken där rädslan inte längre förlamar oss. Många kreativa initiativ för att lösa nya problem och motverka isolering och ensamhet har sett dagens ljus den senaste tiden. I denna riktning behöver trons folk vandra med fasta steg förankrade i Jesus ord och med Andens vind i ryggen. Vi har en stadig grund att stå på och det finns viktiga erfarenheter och lärdomar för en tid som denna. Vi vill därför lyfta fram tre viktiga saker att ta vara på just nu.
Smågruppernas betydelse. De brukar benämnas lite olika som bönegrupper, husgrupper, husförsamlingar och så vidare men fyller ganska likartade funktioner. I dessa smågrupper delas livet och tron mitt i vardagen. Omsorgen om varandras behov tar sig praktiska och småskaliga uttryck. Individens egen berättelse och kamp får stöd i förbön och personlig omsorg. Inte sällan kopplas städning och kyrkfika till dessa grupper för att på olika sätt ta gemensamt ansvar för praktiska göromål i våra församlingar. De många små gruppernas insatser kan nu enkelt skalas upp till ett betydande nätverk av resurser i en situation som denna. Teologiskt bottnar detta i föreställningen om trons kroppslighet och församlingen som Kristi kropp. Låt kreativiteten flöda i detta nytestamentliga församlingsmönster och bär varandras bördor.
Den globala kyrkans erfarenhet av att uthärda och överleva kriser. I våra internationella nätverk har vi närkontakt med kristna syskon i andra delar av världen. Majoriteten av dessa lever under betydligt mer ansträngda livsvillkor än de flesta av oss. Sjukdom, ohälsa, konfliktsituationer och allmänt svåra omständigheter utgör en del av vardagen. Trons bärighet prövas återkommande under dessa livsvillkor. Ibland ljuder lovsången som allra renast och klarast i de mest utmanande omständigheter. Låt oss lyssna på dessa röster när vi nu möter omständigheter och en osäkerhet som vi mentalt är dåligt rustade för.
Det civila samhällets aktualitet. Det finns i dag en ökande insikt om att det offentliga inte på egen hand kan möta alla behov. Vi behöver medborgarnas organisering på olika sätt för att bistå i en kris som denna. Det civila samhället kan fylla behov som varken det offentliga eller kommersiella aktörer klarar på egen hand. Det handlar om att det offentliga och alla goda krafter nu behöver kroka arm för att tillsammans svara upp mot samhällets utmaningar. Kyrkorna är redan en vital del av det svenska civilsamhället och betydande insatser görs sedan länge. Men nu behövs vårt bidrag mer än någonsin. Låt oss därför kliva fram och göra det med stor kreativitet och genuin omsorg om alla i vår närhet.
Låt Jesus ord i Johannesevangeliet vara ord till oss den här påsken och kom ihåg: Var inte rädd – låt tron föda kreativitet!
Niklas Holmefur, rektor Akademi för Ledarskap och Teologi (ALT)
Ulrik Josefsson, prorektor Akademi för Ledarskap och Teologi (ALT)