20 oktober 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Fel att dödshjälp skulle förekomma inom palliativa vården

Mediebilden att äldre vägras vård och lämnas för att dö stämmer inte. Och palliativ vård har absolut inte som mål att påskynda döden, skriver tre katolska debattörer.

Den pågående coronapandemin engagerar och oroar, vilket märks inte minst i mediers rubriksättning. Rapporteringen visar sig emellanåt bygga på bristande faktaunderlag. Att äldre covid-19-sjuka skulle utsättas för "aktiv dödshjälp" genom att "påtvingas" palliativ vård, förvägras syrgasbehandling och ges höga doser morfin är ett påstående som på senare tid har rört upp starka känslor. Ett annat påstående är att äldre vägras vård och behandling, till exempel i form av respiratorvård, och lämnas för att dö till förmån för yngre och starkare patienter. Det finns skäl att nyansera bilden.

Till att börja med är begreppet "aktiv dödshjälp" missvisande. Det indikerar att det skulle finnas "passiv dödshjälp" – vilket det inte gör. Begreppet dödshjälp bör vara förbehållet handlingar som aktivt påskyndar döden, med syftet att just påskynda döden. Så kallad passiv dödshjälp – behandlingsbegränsning – är inte dödshjälp, utan att låta sjukdomen fortskrida utan att ingripa för att förhindra döden.

Att dödshjälp skulle förekomma inom den palliativa vården är en villfarelse, inte minst bland dödshjälpsförespråkare, som ibland använder påståendet som ett argument för att legalisera vad de menar redan sker. Palliativ vård syftar till att hjälpa patienten att leva så fullt ut som det är möjligt fram till den naturliga döden. Till skillnad från dödshjälp, som innebär att en läkare aktivt släcker ett människoliv, erbjuder den palliativa vården livshjälp för den obotligt eller mycket svårt sjuka.

Den palliativa vården ska vara så icke-invasiv som möjligt, det vill säga orsaka så lite lidande som möjligt, och baseras på en helhetsbild av patientens behov vid livets slut. Den har absolut inte som mål att påskynda döden. Det viktiga är just att beslutet om behandlingsnivå och åtgärder ska baseras på patientens individuella behov och vad som bäst tillgodoser dem.

Kravet att alla bör få tillgång till intensivvård, assisterad ventilation eller syrgas i högt flöde antyder att det är en "quick fix", som botar alla som får den. Äldre personer, även de som i grunden är relativt friska, klarar endast i absoluta undantagsfall respiratorvård utan ett svårt lidande under tiden och i efterförloppet. Syrgasbehandling med högt flöde kan endast tas emot under en begränsad tid. De allra flesta äldre bör dessutom få vara kvar i sitt hem eller särskilda boende även om de drabbats av covid-19. Patienter med demens eller minnessvikt blir praktiskt taget alltid ytterligare försämrade i sitt kognitiva tillstånd av att byta miljö. I dessa lägen är kontinuitet i vården det viktigaste. Det gäller inte alltid att lägga tid till livet utan att se hur livets sista tid ska bli så bra som möjligt.

Härmed inte sagt att det inte kan förekomma brister. Vår erfarenhet är att vården på många äldreboenden präglas av tids- och personalbrist och att den individuella omsorg varje människa har rätt till inte alltid kan ges. Samhället har inte alltid säkrat resurser till de mest behövande och det var i kommunal vård, i vården av de mest sårbara individerna, som det först uppstod brist på skyddsutrustning, vilket är ett reellt problem som ställs på sin spets i kristider. Staten har därmed sett behovet av en särskild utredning, som också kommer att granska hur frågan kring behandlingsnivå har hanterats beträffande personer som tar emot kommunens omsorg. Vi välkomnar utredningen. Att den skulle visa att dödshjälp, bortprioritering eller, som till och med hävdats, "avlivning" förekommer, är dock inget som vi med vår erfarenhet förväntar oss. Men om så blir utfallet är det naturligtvis förfärligt.

En kristen människosyn, som präglas av varje människas enskilda värde, är inte bara aktuell under covid-19-pandemin, utan alltid. Den bör finnas med som en grundsten i all vård och omsorg.

Alla, unga som gamla, vill dö en god död, i en trygg miljö med sina anhöriga omkring sig. Vi vill få adekvat symtomlindring där ingen bot längre finns, och slippa vårdåtgärder som bara bidrar till att förlänga döendet. Ingen bör plågas den sista tiden i livet. Att prioritera dem som har mest nytta av intensivvård är inte dödshjälp, det är ett helt normalt förfarande för att tillvarata begränsade resurser, men framför allt att inte plåga människor i onödan under den sista tiden i livet.

Vi ser det som mycket angeläget att mediebevakningen av vården speglar verkligheten och inte präglas av förenklade påståenden som kan få negativa effekter på inställningen och tillgången till god palliativ vård. Varken anhöriga eller vårdpersonalen bör skrämmas inför att ge döende patienter adekvat symtomlindring. Men att hålla människor vid liv till varje pris är inte vad Katolska kyrkan ser som ett sätt att värna en människas okränkbara värde.

Benedicta Lindberg, generalsekreterare för Respekt

Mikaela Luthman, överläkare ASIH, Stockholm

Jenny Lindberg, överläkare vid njurmedicinska sektionen, Skånes universitetssjukvård, Malmö, medlem i Respekts råd

Fler artiklar