Det Sverige måste uppnå är flockhumanitet. Det konstaterade prästen Annika Borg och fil dr Johanna Andersson i en debattartikel i DN (30/5) som Dagen också skrivit om (3/6) och det är en viktig uppmaning. I sin text skriver författarna vidare att vi inte ser personerna bakom statistiken, människan bakom ytterligare ett dödsfall. Det är så lätt att odla en onaturlig distans till dessa siffror efter veckor och månader av dystra rapporter där vi riskerar en immunitet mot dödstal. Vi måste därför ständigt påminna oss om att varje enskilt dödsfall inte främst är en siffra utan handlar om en person som är oändligt älskad och gränslöst värdefull.
Annika Borg och Johanna Andersson menar vidare att Svenska kyrkan och andra kyrkor omedelbart måste satsa resurser för att lindra äldres ensamhet och lidande. Ett stort arbete görs redan, men givetvis går det alltid att göra mer. Vi får aldrig nöja oss och samtidigt vill jag lyfta fram några av de goda exempel där kyrkan är involverad i denna svåra tid.
Svenska kyrkan kan vara stolt över att, tillsammans med Röda korset, Stadsmissionerna, Riksidrottsförbundet och Rädda barnen, vara en del i det samverkansavtal som upprättats med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap samt Sveriges kommuner och regioner. Detta avtal bidrar till att säkerställa att människor i riskgrupper får hjälp med att uträtta ärenden etcetera – ett stöd som betyder mycket för många.
Det är självklart i de lokala sammanhangen där hjälpen syns och märks bäst genom både ord och handling. Ideella och anställda medarbetare genomför dagligen olika diakonala insatser till stöd för dem som har det tufft i tillvaron. Det är mycket arbete, stöd och samtal som dagligen sker, men som varken skapar rubriker eller syns i medier. Låt oss komma ihåg det och lyfta fram det som viktiga tecken på spirande flockhumanitet.
I tider som dessa är det lätt att känna sig otillräcklig när det gäller de insatser som behöver mobiliseras. Därför gläder jag mig över att det finns möjlighet för församlingar att byta idéer och inspireras av varandra. Det är ett fantastiskt sätt att ta tillvara på den kreativitet och skaparglädje som med den heliga Andens hjälp vuxit fram ur ett svårt sammanhang. Vi befinner oss just nu i trefaldighetstiden, en tid av växt och på många sätt har vi vuxit som kyrka på fler sätt än vi anar. Både i tjänst och ansvar.
En annan samverkan som sannerligen är värd att framhålla är det aldrig pausande arbetet inom sjukhuskyrkan. Sjukhuskyrkan arbetar ekumeniskt där diakoner, präster och pastorer är ett livsviktigt stöd för människor, också i denna svåra tid. När pandemin grasserar, ensamhet och förtvivlan och annan nöd råder finns sjukhuskyrkan där till stöd och hjälp – också hos dem som är döende. Jourhavande präst har utökat sina tider och ställt mer resurser till förfogande – även det ett arbete som varken syns eller hörs, men som betyder oerhört mycket i denna svåra tid.
Vi kan samordna en hel del, men många initiativ som uppkommit med anledning av denna pandemi är just sprungna ur den lokala myllan, även i relation till äldreboenden och kommunala regleringar. Det är idéer som fått växtkraft genom engagemang tack vare enskilda personer eller grupper. Det genomförs insatser på olika sätt för att hålla kontakten med äldre och ensamma. Församlingar har visat handlingskraft och stor kreativitet i dessa sammanhang runt om i vårt land.
Kyrkan är ju inte främst själva byggnaden eller några särskilda företrädare – kyrkan är du och jag tillsammans. Utifrån det odlar vi relationer – till varandra och till våra medmänniskor. Vi har i det uppdraget också ett ansvar för de äldre och ensamma, att bry oss om på alla tänkbara sätt.
Uppmaningen till oss är att hålla social distans, men de orden är olyckligt valda. Det är inte de sociala kontakterna vi ska undvika utan de fysiska. Social distans signalerar att vi inte ska hålla kontakt, när det är precis det vi behöver göra Det är därför viktigt med fysisk distans men med social omsorg. Det går mycket väl att ha social närhet på avstånd eller på ett sätt som är säkert ur smittspridningssynpunkt.
Vi behöver alla än mer förstå vad det innebär att leva det som Jesus håller fram som ett av de viktigaste buden, nämligen att älska vår nästa som oss själva. Genom bön och arbete får vi därför söka uppnå den flockhumanitet som Annika Borg och Johanna Andersson skriver om. En humanitet som hjälper oss att ta oss igenom denna kris. Vi behöver inte bara överleva själva viruset, utan även dess verkningar på vår psykiska och andliga hälsa. Också i det behöver vi varandra i stöd och samverkan. Må Guds goda Ande leda oss steg för steg i konkreta handlingar mitt i och trots allt!
Åke Bonnier, biskop i Skara stift
Läs mer Annika Borg illa berörd av bristen på "flockhumanitet"
