Jag är tacksam för att både Erik Svanberg och Lukas Hagel har tagit sig tid att skriva repliker på min debattartikel den 2 juli.
Svanberg adresserar främst två punkter – arvet från Martin Luther King och polisens roll gentemot det afroamerikanska samhället. Han menar att det inte går att dra tydliga skiljelinjer mellan medborgarrättsrörelsen och Malcolm X:s black power, och att King tyckte att kampen i sig var viktigare än att markera mot dem som, till skillnad från honom, såg våld som ett möjligt verktyg. Även om det skulle vara så missar det min egentliga poäng (som King bara skulle illustrera) – att vi kristna behöver basera hur vi möter orättvisor på Bibeln. Där läser vi att vi inte ska betona olikheter utan i stället fokusera på våra likheter i Gud och samtidigt framgår det klart att målet för det vi gör ska vara förlåtelse och försoning. Inget av detta går att förlika med BLM:s tydligt polariserande retorik.
Beträffande Svanbergs andra punkt finns det självklart många goda initiativ för att motverka våld bland afroamerikaner – emellertid är mitt intryck att fokus i den aktuella debatten väldigt tydligt ligger enbart på polisen och deras roll. Viljan att se att det också vilar ett ansvar på det afroamerikanska samhället att ta itu med en kultur som glorifierar våld, förringar värdet av utbildning eller värdet av intakta familjer, är inte lika tydlig.
Sedan är det vanskligt att säga att polisen har ett "brutalt tillvägagångssätt mot specifikt svarta områden". Jag skulle hävda att den viktigaste aspekten är att dessa områden är fattiga, och därför starkt brottsutsatta. Brottsbekämpning är ju komplex och vi ser ju exempelvis i New York att en metod som "stop and frisk" har varit mycket framgångsrik i att motverka brott men även lett till mycket förbittring framför allt hos unga afroamerikaner.
Slutligen hänvisar Svanberg till kända, afroamerikanska, pastorer som ger legitimitet till BLM. Jag tror dock att vi kristna behöver ta avstamp i Bibeln för att ta ut riktningen i det samhällsklimat som råder. Jag fruktar att dessa pastorer kommer att märka att de polariserande idéer som de ger sitt stöd till kommer att ge dem stora problem framöver.
Läs mer Erik Svanberg: BLM:s mångfald bör inspirera oss
Utifrån Lukas Hagels replik är det tydligt att vi båda är eniga om att världen behöver Jesus. Däremot verkar vi ha ganska olika tankar om hur man når dit. Hagel lyfter fram det problematiska i att reducera rasism till något som främst bottnar i synden och menar att detta riskerar att göra diskussionen om orättvisor oviktig. Jag ser det inte så – om vi tar synden i våra liv på allvar kommer vi också att vilja göra något åt orättvisorna runt omkring. Men tågordningen är klar – först ger vi vårt liv till Jesus och får förlåtelse för synden, sedan kommer viljan att bli lik Honom.
Därför har jag svårt att köpa argumentet ”historien visar att knäböjning (inför Gud, min kommentar) inte nödvändigtvis gör människor bättre”. Tvärtom finns det väl hur många exempel som helst på människor som gett sina liv till Jesus och därefter vigt sina liv åt att bekämpa orättvisor.
Att de första kristna under kejsar Neros tid kan betraktas som ett exempel på identitetspolitik som är ledd av den helige Ande tycker jag är långsökt. När vi pratar om identitetspolitik år 2020 menar vi tanken att reducera det viktigaste hos människor till några få kännetecken – framför allt hudfärg, kön eller sexuell läggning. Hos BLM är detta extra tydligt; enligt deras ideologi kan vita människor aldrig riktigt förstå svarta människor och vice versa. I Bibeln får vi däremot ett helt annat budskap: "Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus."
Hagel menar att "vi som kyrka bör ställa oss bakom de ohörda, förtryckta och marginaliserade" och jag håller helt med. Däremot är jag mer frågande till att "synden övervinns inte av att vi ger våra liv till Jesus, den fördömdes och krossades av Jesus på korset". Nog för att det stämmer på ett plan, men samtidigt måste ju en person överlåta sig till det Jesus gjorde på korset för att det ska bli verksamt i dennes liv, och i förlängningen i världen?
Hagel avslutar med att poängtera att det går att ge stöd åt BLM utan att för den sakens skull skriva under på allt de står för. Och det är här våra synsätt tydligt går isär. Jag vill inte stötta BLM:s ärende på något sätt. Det enda positiva jag kan se som skulle kunna komma ur publiciteten för BLM är en reform av polisväsendet och polisutbildningen i USA. Emellertid tror jag att vi kommer att få lida skadorna av BLM:s polariserande och oförsonliga retorik under lång tid framöver. Om inte vi som kristna, som har fått Guds ord, kan hålla exponera dessa budskap för vad de är, hur ska då världen kunna göra det?
Vi behöver, precis som Hagel säger, kämpa på de marginaliserades sida mot orättvisa, men vi behöver göra det med sanningen som vapen. Och målet måste vara försoning och upprättelse, inte segregering och hämnd.
Jacob Andelius, konsult, Solna
Läs mer Lukas Hagel: Låt inte dina egna åsikter stå i vägen för rättvisa