25 oktober 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Björne Erixon: Kyrkan behöver lämna den inre ensidiga fixeringen av sina egna behov

Postcoronakyrkan måste möta människor där de är i sitt sökande, med en djupare tillit till evangeliet och Guds närvaro i samtalet, skriver pastorn och författaren Björne Erixon.

1 av 2

Finns det en tid efter covid-19, efter corona? Vad är i så fall ”det nya normala”? Jag vill provtänka kring postcoronakyrkan. Jag avser inte en specifik enskild kyrka utan den mångfald av kyrkor och traditioner som vi har i vårt land.

Min spaning går ut på att försöka skissa på de behov, utmaningar och möjligheter som kyrka och församling kan ställas inför efter coronapandemin. I relation till både hur samhället möjligen ser ut och vilka kännetecken kristen tro bör ha.

I samhället kommer troligen intresset för existentiella frågor att öka. Den omutliga realitet som många mött i sjukvården, på arbetsplatser, i hemmen et cetera tror jag påverkat många. Vi har levt med ofrånkomliga frågor och verkligheter. Tid att tänka efter: Vad är egentligen viktigt i livet? Vad behöver jag mest, vad kan jag vara utan? Hur möter jag en ond bråd död, på nära håll? Vad är ett värdigt liv och en värdig död? Vad innebär allas lika värde? Hur ställer jag mig till verkligheter som jag inte råder över?

Mötet med maktlöshet och livets och dödens gåtor kastar långa skuggor in framtidens samhälle. Moderniteten ingav oss tron på att det mesta går att kontrollera, nu krackelerar den bilden, tror jag.

Om denna korta skiss på möjliga trender mer eller mindre stämmer, vad betyder det för en kyrka i framtiden?

Först tankar kring kristendomens dna, dess essens, dess genuina centrum. Kyrka och församling är både mänskliga och gudomliga verkligheter. Genom Jesu uppståndelse och genom Andens närvaro finns en kristen kyrka. Hon lever av, genom och i evangeliet om Jesus Kristus i tro på en treenig Gud. En helig måltid firas som nattvarden, vidare förrättas dop. Evangeliet, på trons och Bibelns grund, förkunnas och kyrkan väntar på Kristi tillkommelse. I all denna verklighet verkar Fadern, Sonen och den helige Ande. Samhällsansvar och diakoni är andra genuina uttryck för kristen tro.

Låt mig skissa på nödvändiga förändringar och betoningar för kristna kyrkor in i framtiden, med all respekt för de olika profiler som kyrkofamiljerna representerar.

Om ”det nya normala” kommer att präglas av existentiellt sökande, hur möter vi det?

Kyrkan behöver gå från ensidig inre fixering vid de egna behoven, från passiv konsumtion av gudstjänster till att i samtal och dialog möta människor där de är i sitt sökande. Det handlar om genuin förankring i den egna tron, en ödmjuk inställning till medmänniskors personliga brottning med livsfrågorna. Grundhållningar som att inte ha för bråttom, att vänta in medmänniskor blir då helt nödvändiga. Det kan handla om att hitta och skapa trygga mötesplatser för fortgående samtal. Att i samtal om det goda livet hysa djup respekt för den andre. Att lita till Guds goda närvaro i samtalet.

Vi behöver djupare tillit till evangeliet, till att Gud, som skapare, har en bundsförvant i varje människas inre. Vi måste både predika de goda nyheterna om Guds sökande kärlek till människor och i sund genuin diakoni gestalta Guds rikes närvaro, som ett äkta uttryck för konkret samhällsansvar i en ny tid.

Vi måste hysa tillit till Andens omskapande förmåga att förvandla och upprätta människor, där en sund, trygg karismatik har sin givna plats.

Hur når kyrka och församling dit? Det finns många olika redskap beroende på kyrkors olika historia och kultur – gudstjänster, bön, gemensamt samtal utifrån Bibeln och så vidare. Det blir viktigt att kyrkan lever i sitt Vara, sin identitet, inte i aktivitet och verksamhet.

En tjänande kyrka behövs, där ödmjuk frimodighet till sin egen identitet som Kristi kyrka inte göms undan.

En karismatisk kyrka behövs, där fullheten och mångfalden av Andens gåvor gestaltas i kärlek, med kritisk granskning, i sund prövning av alla andliga anspråk som kyrkans representanter kan komma med. I en sådan gemenskap formas goda förebilder av andlig vägledning.

En kristen kyrka som gestaltar en enkel livsstil, behövs, bort från överkonsumtion men med respekt och vördnad för Guds goda skapelse, och med en närvaro ”underifrån” bland de nedersta och utsatta. Maktkyrkan har ingen framtid.

Alltså: Dialog, diakoni, frimodig sund karismatik, blir några framtidstecken hos en kristen kyrka in i en oviss tid.

”Postcoronakyrkan” behöver tydligt lära av den kris vi är inne just nu. Det behövs en djup förmåga att ” läsa av” ett inre skeende i det som händer och uppmärksammas på ytan. Det behövs även en kärv insikt att uppdämda materiella behov kan styra bort människor från erfarenheter av krisen, en flykt till det som varit.

Det jag hoppas vi tar med oss av lärdomar och omprövningar är bland annat både en ödmjuk insikt om livets skönhet och skörhet, vetskapen att vi inte kan kontrollera allt, och en trygg, förankrad tro på Guds möjligheter att förvandla och kreativt forma miljöer och människor som gestaltar en ärlig utgivande kärlek.

En kyrka som lever nära nöden och nåden, nära människor och nära Gud.

En gemenskap där människor tillåts växa och mogna i sin egen takt.

En kyrka som ärligt både gestaltar sitt eget givna bidrag in i samhället och utan rädsla lyssnar till andra kyrkors genuina bidrag.

En ekumenik där mångfald bevaras och utvecklas i ömsesidig respekt för varandra.

En gemenskap som ger utrymme både för klagan, tårar av empati och trons glädje, trots allt.

Björne Erixon, pastor och författare

Fler artiklar