Den inomkyrkliga debatten bedrövar

Jag är en gammal man som har tillhört Jesus hela mitt liv. Sedan jag vid tretton års ålder lät döpa mig har jag varit och är medlem i en pingstförsamling. Hela mitt liv har jag aktivt, på olika sätt, deltagit i församlingslivet.

Trots att man hemma alltid talade väl om församlingen (min far var äldste) kunde jag redan i mycket unga år se människor skadas både av stridigheter (som bland annat ledde till ”Maranatautbrytningen”), osund helandeundervisning med mera. Konkreta minnen som orsakade smärtande sår i en ung pojke. Hur skulle det då inte vara för dem som var direkt berörda och deras familjer?

För mig personligen orsakade okunnig undervisning och exalterad förbön om Andens dop att det dröjde till 30-årsåldern innan krampen släppte och jag kunde bejaka Andens närvaro i mitt liv och även tala i tungor. Detta som en frukt av Dennis Bennetts förkunnelse i Smyrnakyrkan i Göteborg.

Min allvarligaste brottning med tron hade jag dock i 20-årsåldern. Även då kom det största hotet mot min tro genom vissa av trons försvarare, som på ett mycket raljant sätt omyndigförklarade förespråkare för evolution. Mötet med en ödmjuk förkunnelse och en uppmuntran att brottas med mina tvivel och ifrågasättanden utan att blunda, ledde till en fördjupad gudsrelation och en ökad kärlek till Jesus.

Utan att gå in på konkreta exempel vill jag berätta att osundhet, kärlekslöshet och tendenser till sekterism har fortsatt att dyka upp i kyrkan genom åren. Det är därför mycket viktigt att vi ständigt är vaksamma så att vi bevaras i Kristi kärlek och den sunda tron.

Vi har i familjen flera gånger drabbats av hårda prövningar. Ändå kan jag säga att mitt livs allra största prövningar har med församlingen att göra. Jag menar att det hänger ihop med att kärleken till Jesus och därmed hans kropp församlingen är så viktig i mitt liv. Gud använde mitt livs största prövning för att leda mig in på det område som sedan snart 40 år har varit min särskilda kallelse: själavård, relationer och andlig vägledning.

Jag berättar om dessa erfarenheter därför att jag menar att vi måste förstå att vi alla är ofullkomliga och att vi därför hela tiden måste pröva oss, som enskilda, som församlingar och som pingströrelse.

Ska detta vara möjligt behöver vi med nyfiket intresse lyssna till varandra och försöka förstå varandra. Ibland bedrövar den inomkyrkliga debatten mig. Tonläget är inte sällan kärlekslöst och det är alltför ofta tydligt att en utsaga missförståtts. Det är så lätt att göra sin tolkning av det någon annan skrivit och sedan angripa den egna tolkningen utan att ha förstått det som verkligen sagts.

Vi måste också vara ödmjuka när vi läser Bibeln. Vi är många som tror att hela Bibeln är Guds ord till oss, att Bibelns syfte är att vi alltmer ska förstå vem Gud är, att han genom Jesus har stigit ner till oss som människa och att han vill dra oss in i en allt intimare relation med honom. Men ”vår kunskap är ett styckverk” och därför är det kanske inte så konstigt att även pingstpredikanter tolkar bibelordet olika.

Må vi be om hjärtats kärlek till vår nästa! Skiljer vi mellan sak och person, möter vi varandra med ödmjukhet och respekt kan vi lita på att samtalet blir gott och för oss närmare varandra och Gud.

Vi som kristna behöver visa världen och inte minst dess politiker att man kan föra skarpa men kärleksfulla samtal även när man har olika syn på vilken väg som är bäst.

Lars Furingsten, Linköping