Teologen och författaren Joel Halldorf skriver i en Twitter-diskussion att han bejakar samkönade äktenskap och hbtq-personers givna plats i församlingen – något som tidningen Världen idag har uppmärksammat (25/8). Det har lett till att ännu en debatt i detta ämne har blivit aktuell inom kristenheten. Olof Edsinger skriver till exempel en debattartikel i Dagen (4/9) som indirekt visar att Joel Halldorfs hållning skulle vara problematisk.
Enligt min uppfattning speglar Joel Halldorfs hållning en tyst majoritet i våra kyrkor och samfund, som har svårt att komma till tals. Genom min uppväxt i Svenska alliansmissionen och mitt mångåriga musicerande och förkunnande runt om i Sverige, har jag lärt känna människor som speglar hela samfundskartan. Jag kan i dag urskilja att det mitt i kristenheten finns en stor grupp som tycker att det är bra att hbtq-personer får gifta sig och vara en självklar del av församlingsgemenskapen. Samtidigt säger deras församlingar det motsatta – och därför är de tysta.
Jag möter många som är övertygade om att ”tystnad” inte är rätt väg att gå, men är rädda för att tappa sin gemenskap. De undrar: ”Är jag fortfarande del av den grupp som jag tillhör och värderar så högt om jag ändrar mig i den här frågan”. Om en ledare i församlingen säger: ”Din åsikt i den här frågan avgör om du är trogen Bibeln eller inte” är det svårt för församlingsmedlemmen att diskutera frågan öppet och ändra hållning offentligt. Risken att hamna utanför gruppen upplevs för stor. Många församlingsmedlemmar har med sig en avvisande syn gällande samkönade relationer sedan barnsben. Det anses vara en del av den sociala identitet som stavas ”evangelikal” eller ”bibeltrogen”.
Jag menar alltså att det först och främst är på grund av att församlingen vi tillhör ger oss en social identitet som den här frågan är så svår att förändra. Därför behöver vi skapa plats för samtal både bland församlingsmedarbetare och bland församlingsmedlemmar där vi kan provtänka tillsammans, utan att stämpla varandra som bibeltrogna eller inte. Frågan om att inkludera hbtq-personer i församlingen handlar inte om bibeltrohet, den handlar om bibeltolkning. Hela Bibeln är viktig. Både Gamla och Nya testamentet som helhet. Det är för att Bibeln är viktig som vi måste arbeta med hur vi tolkar och förstår den.
Vi har som Guds avbild möjligheten att återspegla Guds kärlek, nåd och trofasthet genom våra liv tillsammans med andra, i äktenskapet – men också genom vänskapsrelationer och genom den gemenskap som kyrkan ger. Kyrkan har, genom merparten av sin historia, inte gett hbtq-personer möjlighet att få stöd och hjälp att leva i äktenskap, det förbund som kyrkan menar återspeglar Guds kärlek, nåd och trofasthet. Kyrkan har indirekt förutsatt att dessa personer har gåvan eller förmågan att leva i celibat. Så har människor lämnats sårbara och isolerade.
Kyrkans uppdrag är att vara de troendes gemenskap. Det borde innefatta ansvaret att göra plats också för hbtq-personer att leva i kärleksfulla relationer, i ömsesidighet, lyhördhet och omsorg om den andre. Annars riskerar vi att förpassa dem till ett liv i församlingen präglat av ensamhet, rädsla och oärlighet. Det är inte värdigt en församling. Jag ser inte hur vi ska kunna fortsätta neka vuxna människor att få sin relation välsignad av Gud, på grund av deras könstillhörighet eller läggning. Tänk om dagens och framtidens kyrka i stället fick vara en plats där alla människor får hjälp att leva i hållbara kärleksrelationer med den trygghet som äktenskapet ger.
Fler och fler vill se en sådan kyrka. Och de förstår att frågan om att välkomna hbtq-personer handlar om människors liv på ytterst allvarliga vis. Otaliga studier visar att självmordsstatistiken bland hbtq-personer, särskilt unga, är oroväckande hög. Så länge det finns en tvekan hos hbtq-personer om de är välkomna som fullvärdiga medlemmar i församlingen har kyrkan ett arbete att göra. Ingen församling vill få en hbtq-person att tvivla på att den är Guds avbild och Guds barn. Ändå blir det ofta konsekvensen. Hbtq-personer är högst närvarande som medlemmar i våra kyrkor i dag, om än inte alltid öppna med sin läggning. Om vi sedan räknar in den drabbades föräldrar, släktingar, vänner, kollegor och grannar förstår vi att otaliga människor berörs negativt av kyrkans utestängande och tystnad.
Vad händer i församlingen när vi bejakar samkönade äktenskap och hbtq-personers givna plats i församlingen? Upptäckten som vi har gjort i min församling är att gemenskapen berikas genom fler perspektiv. Vi blir fler som är bärare av evangeliet och Guds kärlek når till fler.
Oavsett var vi landar i frågan om samkönade äktenskap och hbtq-personers plats i församlingen är vägen framåt varken tystnad eller att ”skrika åt varandra” i spalterna. Vi behöver föra ett lyssnande samtal i församlingarna. En tyst majoritet efterfrågar det. Styrelser, pastorer och församlingsledare behöver erbjuda det.
Robert Eriksson, pastor och föreståndare Betlehemskyrkan i Göteborg, författare och musiker
[ Läs mer: Frida Park: Platsen för sex är i ett livslångt äktenskap ]
