23 september 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

KD borde dra tillbaka förslaget om att bygga utländska fängelser med biståndspengar

Kristdemokraterna har en stolt historia av att värna det svenska biståndet. Det nya förslaget är ett avsteg från den traditionen, skriver företrädare för ACT, Diakonia, PMU och Svenska missionsrådet.

Vi är förvånade över Kristdemokraternas utspel den 7 september om att använda 1,8 miljarder ur biståndsbudgeten för att bygga fängelser i fattiga länder, vilket enligt KD ska lösa platsbristen på svenska fängelser.

Rapporterna duggar tätt om hur coronapandemin drastiskt försämrar livsvillkoren för miljarder människor som lever i fattigdom och förtryck. Hungern i världen ökar. 6,7 miljoner barn riskerar allvarlig undernäring. Unicef anger att 1,2 miljoner barn under fem år i världens fattiga länder riskerar att dö i år som en direkt konsekvens av undernäring och bristande hälsosystem på grund av pandemin. Under rådande pandemi passar auktoritära ledare på att fängsla oppositionella och oliktänkande samt underminera mänskliga rättigheter. Framsteg som tagit årtionden att uppnå riskerar att raseras i pandemins spår.

Enligt FN behöver 422 miljoner människor humanitärt stöd, vilket är mer än en fördubbling av det redan rekordhöga antal människor, 168 miljoner, som redan innan covid-19 levde i mycket utsatta situationer på grund av krig, konflikter och naturkatastrofer. Humanitära insatser globalt är fortsatt kraftigt underfinansierade. Pandemin spär på en redan allvarlig humanitär situation där många kriser kan komma att kraftigt förvärras i närtid, däribland i Sahel-regionen, Syrien och Afrikas horn.

Det är viktigare än någonsin att säkerställa att biståndet varken urholkas ekonomiskt eller förlorar i kvalitet.

—  ACT, Diakonia, PMU och Svenska missionsrådet

Det är nu vi alla måste kraftsamla för att de framsteg i form av minskad fattigdom, bättre hälsa och utbildning, som gjorts de senaste decennierna inte ska gå förlorade. Detta samtidigt som länders BNI sjunker och biståndsflödena alltså minskar. Det är viktigare än någonsin att säkerställa att biståndet varken urholkas ekonomiskt eller förlorar i kvalitet.

Som kyrkligt kopplade biståndsorganisationer vet vi betydelsen av att arbeta med lokala aktörer – med kyrkor, kvinnoorganisationer liksom andra delar av civilsamhället som arbetar nära människor som lever i utsatthet och förtryck. Det beprövade och effektiva sättet att åstadkomma förändring är att utgå från mottagarnas behov och rättigheter. Så åstadkommer vi varaktiga och långsiktiga förbättringar. Det är dessa människors perspektiv och lokala prioriteringar som ska styra biståndets inriktning. Inte givarländers prioriteringar.

I biståndet är det viktigt att arbeta långsiktigt, kvalitetssäkrat och efter de principer för biståndseffektivitet som Sverige ställt sig bakom. Principer som inkluderar fokus på resultat, öppenhet och ömsesidigt ansvar, ett respektfullt samarbete där mottagarna i demokratiska processer själva bestämmer över sina prioriteringar. Detta anser vi som kyrkliga aktörer bör fortsätta att gälla. Biståndets nivå och innehåll undergrävs när politiker i kortsiktiga utspel vill, som vi tolkar det, använda biståndet för att uppnå andra målsättningar. Vi ser en oroväckande trend där flera politiska företrädare gör liknande utspel som kan komma att ändra inriktningen för svenskt bistånd. Men ett svenskt solidariskt bistånd borde inte användas som påtryckning för olika svenska önskemål.

Kristdemokraterna anger Somalia och Afghanistan som exempel på länder där fängelser kan byggas. I både dessa länder finns trovärdiga rapporter om systematiskt användande av tortyr.

I ett långsiktigt arbete att försöka bygga upp rättssamhällen kan potentiellt byggandet av fängelser vara en del. Det är inte fel att stödja utvecklingsinsatser i länder med demokratiska brister. Men att bygga fängelser tillsammans med stater där insatserna inte kombineras med insatser som säkerställer grundläggande rättssäkerhet, går emot biståndets målsättningar.

Självklart ska inte svenska skattepengar gå till statliga organ som förtrycker sina medborgare. Därför är det viktigt att det finns en korrekt analys av vad biståndet faktiskt går till. Bistånd kan gå till statliga eller offentliga organ om det bidrar till förändring i rätt riktning. Det kan exempelvis vara riksrevisionsmyndigheter, MR-ombudsmän och parlament. Frågan om att stoppa eller behålla biståndet måste avgöras utifrån en noggrann analys där bedömningar och röster från medborgare, civilsamhälle, människorättsorganisationer lokalt har ett avgörande inflytande i bedömningen. Det ska inte vara styrt av kortsiktiga behov av utspel i givarländerna. Låt oss inte “nalla på biståndet” som Ebba Busch själv har uttryckt det tidigare (Dagen 15/1).

Kristdemokraterna har en stolt historia av att värna det svenska biståndet. KD har stått upp för den breda politiska överenskommelsen att avsätta en (1) procent av BNI till att utrota hungern, motverka fattigdom och stödja kampen för jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter runt om i världen. Det aktuella förslaget uppfattar vi som ett avsteg från denna tradition.

Vi fortsätter gärna samtalet om hur Sveriges bistånd kan utvecklas och stärkas, med Kristdemokraterna såväl som med andra partier. Men detta förslag bör KD dra tillbaka.

Erik Lysén, chef, ACT Svenska Kyrkan

Lena Ingelstam, generalsekreterare, Diakonia

Niclas Lindgren, direktor, PMU

Charlotta Norrby, generalsekreterare, Svenska missionsrådet



Fler artiklar