“Föräldrarna misslyckades att ge honom rätt medicin”, var en kommentar från polisen. Den person som åsyftas är en av de unga män som misstänks för brott så grova att det är svårt att förstå. De utsatte två pojkar för människorov, våldtäkt och tortyrliknande situationer. Den medicin som polisen talar om borde rimligen vara gott föräldraskap.
Samma man som polisen talar om är dömd för mordbrand och andra brott men satt inte frihetsberövad trots detta. Och kunde därför passa på att begå ännu fler fruktansvärda brott. Det finns inga förskönande omständigheter, förklaringar eller bortförklaringar.
Hur kunde det gå så långt? Sannolikt finns det flera svar, men i varje del blir våra politiker svaret skyldig och jag rannsakar även mig själv. Det borde vi alla göra. Hur kan vi stötta föräldrar att ge barn en trygg uppväxt? Och hur gör vi när uppväxten bevisligen inte fungerar?
Något som verkligen behöver ses över är nuvarande lagstiftning där barn kan växa upp hos föräldrar som saknar förmåga att vara just föräldrar. Är det verkligen rimligt att biologiska föräldrar till nästan vilket pris som helst ska få behålla sitt föräldraskap?
Jag har tidigare skrivit om hur många barn och unga som omhändertas av socialtjänsten varje år. Enligt Socialstyrelsens nationella kartläggning 2018 gjordes 331 000 orosanmälningar till socialtjänsten om barn som misstänks fara illa. Det motsvarar åtta procent av alla barn. För fyra av tio gjordes en åtgärd, en insats av något slag. Familjehemsplaceringar är vanliga, nära hälften får en sådan insats. Men de övriga då? Vad behövs och vad får de? Vad får de inte? Hemmasituationen är huvudorsaken när socialtjänsten behöver vidta åtgärder mot föräldrarna och för barnet.
Du och jag hade kunnat kräva en lagändring: Att föräldraskap måste förtjänas. Ofta görs insatser för sent, som en brandsläckning utan slut. Föräldrar som av olika skäl inte klarar av sitt föräldraskap – varför ska de få behålla rätten att vara föräldrar? Min uppfattning är att den är förbrukad när en förälder gör mer skada än nytta för sitt barn och bör kunna upphöra permanent. Tyvärr har vi på senare tid sett alltför många exempel på motsatsen i medierna – som Lilla hjärtat.
Som barn fick jag åka på körresa till Klöverträsk fyra mil bort, plocka potatis på höstlovet, äta middag varje dag, sova i en bäddad säng, ha en egen tandborste och mycket, mycket mer. Vår familj var också stödfamilj och fosterfamilj emellanåt. Inte minst var vårt hem en plats där barnens behov av trygghet, omsorg och långsiktigt förtroende för sina föräldrar stod i centrum. En moralisk kompass och en etisk plattform att stå på. Varför ska barn som placeras i familjehem mätas med en annan måttstock? Detta borde vara lägstanivån: Att ges möjlighet att få bli sitt bästa jag. Ett av barnen som bodde hos oss en tid är i dag död. Skjuten i en gänguppgörelse. Hans föräldrar hade inte kapacitet att vara föräldrar men fick ändå fortsätta. Pojken var dömd på förhand. Samhället hade kunnat döma honom till livslång trygghet i stället.
“Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.” Orden är Astrid Lindgrens och är välkända för många av oss. De förpliktigar. Barn ska ha det bra. Och när det är undermåligt ska de inte leva i limbo med familjehemsplaceringar i åratal utan att höra dit på riktigt. Med ett orosmoln hängande över sig att den biologiska föräldern lyckas få hakan precis över vattenytan och då anses tillräckligt bra för att få tillbaka sitt barn. Där barnet får bli en sorts krockkudde utan att själv få några garantier för en god livssituation.
Nästan bra duger inte! Det ska vara bra och det ska framför allt vara långsiktigt. Nuvarande system där inhemska adoptioner i princip inte förekommer måste ändras. Varför får inte barn leva i trygghet i en familj där föräldrarna gjort sig förtjänt av sitt föräldraskap? Varför ska det finnas en “återköpsklausul” där förälderns och inte barnets situation avgör framtiden? Det är absurt och borde rimligen vara oförenligt med Barnkonventionen. Den flathet vi själva tillåter, du och jag, år efter år, där familjehemsplaceringar står som spön i backen men utan garantier för att barnets behov ska styra kommer att ge konsekvenser för tredje part – barnet.
Vi är redan där. Någons barn har blivit bortrövat, våldtaget, skändat. Ett annat skjutet i en gänguppgörelse. Med erfarenhet att som politiker godkänna fosterhemsplaceringar har jag sett alltför många fall där grannar, skola, socialtjänst och politik väntat för länge och gjort för lite. Det grämer mig oerhört.
Det är du och jag som väljer politiker. Som måste avgöra vilka normer som ska råda och var gränserna ska gå. Och när en förälder inte klarar av sitt uppdrag borde rimligen föräldraskapet överlåtas. Jag nöjer mig inte med mindre: Ändra lagen.