Vi lever i en tid som alltmer präglas av stress och oro. Det materiella välståndet tycks inte ha skänkt oss en tillvaro där vi tryggt och belåtet kan tröstas av att vi äger mycket. Det är uppenbart att människan lever av mer än bara bröd, telefoner och bilar. Vårt inre söker frid, vårt inre söker mening och tillfredsställelse.
Roland Paulsen har i sin nya bok “Tänk om” elaborerat frågan vad det är som gör oss så oroliga och ängsliga; att livet i många fall inte känns värt att leva. Kanske har önskningar till och med infriats: vad som skymtas på reklambladen och rabblas på radioannonserna har vi redan införskaffat, eller så kan vi göra det om vi vill. Den där bokhyllan vi spanade in för ett tag sedan, den har också fått sin plats i hemmet, men med den följde inte den förväntade glädjen. Paulsen vill i boken reda ut varför vi inte har blivit lyckligare i takt med att det materiella välståndet vuxit, vilket är en relevant fråga eftersom lycka många gånger knyts till materiellt ägande.
Den franske filosofen och matematikern Blaise Pascal formulerade en klarsynt tanke, som i mångt och mycket förklarar det mänskliga handlandet: allt en människa gör, gör hon för att vara lycklig. Den som ger allt för att lyckas i sin karriär, söker lycka; den som satsar på familjelivet, har många barn och strävar efter att tillbringa mycket tid med dessa, söker lycka; unga idrottstalanger som drömmer om stålar och gigantiska arenor, söker lycka. Därför är det en fundamental existentiell fråga som ställs på sin spets när vi försöker ta reda på varför lyckan uteblir, trots att våra grundläggande behov kan täckas.
Medvetandet om sin och Guds existens är ett grundelement som är nödvändigt om människan ska kunna nå den högsta meningen och lyckan.
— Ante Filip Tepic
För att förstå varför det inte är tillräckligt att bara tillfredsställa sina fysiologiska, men även sociala behov i form av erkännande och status i samhället, är en första insikt som krävs att människan är mer än bara kött. Det faktum att vi är skapade efter Guds avbild skiljer oss från djuren. Bortser vi från människans andliga natur kan vi betrakta henne som ett djur. Medvetandet om sin och Guds existens är ett grundelement som är nödvändigt om människan ska kunna nå den högsta meningen och lyckan.
Läs mer: Visa unga att våld och makt inte hör ihop med kärlek och sex
Sokrates, som på många sätt påminner om Jesus Kristus, först och främst för att de båda gav livet för sanningen, betonade i sina samtal med vanligt grekiskt folk på torgen att människans största uppgift är att lära känna sig själv, och detta i sin tur innebär att lära känna Gud. Härvid uppenbaras en absurd tanke när människan i dag tycker allt annat är intressantare att undersöka: exakt hur många planeter har vi, är diesel mycket eller lite sämre än bensin, och har Donald Trump haft si eller så många möten med Vladimir Putin. Alla dessa frågor kan vara intressanta och relevanta i sin kontext, men de kan aldrig prioriteras högre än frågan vem vi är och vart vi ska med livet.
Det faktum att vi är skapade av Gud innebär att vi har en Fader. Det är en gemensam Fader som älskar oss alla lika mycket eftersom vi alla är Hans barn. Denna insikt når dessvärre inte alla och heliga Augustinus grubblade genom hela livet över varför inte alla omvänder sig och accepterar att Jesus Kristus hänger på korset för vår skull, då han genom sin jordiska död gav oss evigt liv. Till slut kom Augustinus fram till att det ändå måste vara så att det finns utvalda som är särskilt kallade till detta.
Det fantastiska är att vi alla är kallade till livet, men på kallelsen måste vi svara. Vi måste svara genom att höra Guds röst inom oss, lyssna till den helige Anden och vårt samvete, så kommer livets vägvisare leda oss till både lycka, mening och frid. Bara genom ett liv som är kopplat till det eviga livet kan vi finna mening. Om vi bortser från att Gud finns och att Jesus har gett sitt liv för oss, ändras hela tillvaron. All mening kan då ifrågasättas och om vi då, som existentialisterna med Albert Camus i spetsen framhävde, kommer fram till att graven är vår enda säkra destination, ja, då måste vi på allvar fundera på hur vår väg dit ska se ut.
Men om vi för ett ögonblick orkar stanna till, lyssna till den stilla stämman inom oss som förmedlar goda och rena tankar; om vi vågar kasta oss på våra knän och lyfta våra händer mot himlen för att yttra en bön, då är allt igen annorlunda. Då kan sorgen, smärtan eller ensamheten ha en mening. Då kan vi vara medvetna om att vi inte själva bär vår börda, för Jesus Kristus är med oss. Han har alltid varit med oss, är det nu och kommer alltid att vara det. Men vi måste vara med honom också. Han har sträckt ut sin hand till oss och han väntar på vår. Hos honom finns livet.
