Under förra veckan inträffade flera händelser som kom att belysa den utbredda ableismen och funkofobin i Sverige.
Måndagen den 21 september stod Sverigedemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt i riksdagens kammare och hetsade mot människor mot funktionsnedsättning. När han blev kritiserad för detta, både av politiska meningsmotståndare och av partipolitiskt neutrala Funktionsrätt Sverige (en sakpolitisk paraplyorganisation med mer än 400 000 medlemmar, i 46 olika funktionsrättsorganisationer), försvarar han sig med att det hela inte alls var meningen som något annat än kritik mot Migrationsverkets beslut i ett enskilt fall.
Fallet handlar alltså om en afghansk man med lindrig intellektuell funktionsnedsättning som först nekats, men sedan fått ett temporärt uppehållstillstånd. Sjöstedts kommentar: “Vad säger ni om att i stället för att föra en migrationspolitik där vi attraherar människor med lågt intellekt, så för vi en politik där vi attraherar människor med högt intellekt?” Han raljerar sedan kring det rimliga i att “svenska skattebetalare” ska stå för en “livstids försörjning” för människor med funktionsnedsättning.
Sjöstedts uttalande är möjligen chockerande i den utsträckning vi förväntar oss saklighet eller värdighet i kammaren. Men det kanske inte kommer som en direkt överraskning. Sjöstedt har ju tidigare varit i blåsväder för sin människosyn, om vi ska uttrycka oss försiktigt. Det handlar inte om ungdomssynder heller, för att förtydliga. Exemplen är många och aktuella.
För den som tycker att uttalandet kanske inte är så kontroversiellt – fundera över vilket sluttande plan vi i så fall befinner oss på. Ska vi som samhälle kunna välja bort personer med funktionsnedsättning? För att de blir för dyra? (Och rent sakligt – är det inte väldigt fördomsfullt att förutsätta att en person som har en lindrig funktionsnedsättning inte skulle kunna försörja sig själv?)
Som sagt gick Funktionsrätt Sverige ut med krav på att Sjöstedt skulle avsäga sig alla sina politiska uppdrag. Det hela kom att rapporteras i flera av de största medierna.
Men när Sveriges Radio i Studio Ett under torsdagen gör en intervju med Funktionsrätt Sveriges ordförande Elisabeth Wallenius låter det plötsligt annorlunda:
“Men om Oscar Sjöstedt ber om ursäkt för sitt uttalande – då drar ni tillbaka ert avgångskrav?”
“Alltså – det är ju tillspetsat, det här att avgå, det är ju inte riktigt det som är aktuellt …”
Och här blir det plötsligt tomt inuti mig. Elisabeth Wallenius har minuten innan förklarat att ett samhälle inte kan välja bort människor med funktionsnedsättning. Men att kräva någons avgång, som i praktiken förespråkar det, är för “tillspetsat”? Något som hon inte riktigt kan stå för i efterhand?
Vårt samhälle tycker alltså att det är okej att tala om människor som belastningar i en budget, om de har en funktionsnedsättning.
— Mackan Andersson
Jag menar att den här organisationen därmed förlorar all trovärdighet. Det är inte möjligt att kalla sig för “Funktionsrätt Sverige” och samtidigt ursäkta eugenik.
Båda dessa uttalanden är dock tecken på något större, menar jag. En cancer på samhällskroppen. Att hysa rashygieniska tankar i ett parti med nazistiska rötter är kanske inte oväntat, men tragiskt. Men vad har gått fel när reportrar i Public Service-radio måste ställa frågor om “vad uppfattar ni är problematiskt med det här uttalandet” och “är du säker på att du företräder alla era medlemmar när du kritiserar det här uttalandet”? Vårt samhälle tycker alltså att det är okej att ifrågasätta människors värde, att tala om människor som belastningar i en budget, om de har en funktionsnedsättning.
År 2020 har blinda människor i Sverige fortfarande inte rätt att lära sig punktskrift. LSS urholkas mer och mer och institutionstänkandet har återinförts i många kommuner. Under en pågående vårdkris drabbas de hårdast som är i behov av hemtjänst. Sjukpensionen minskas så fort ett nytt jobbskatteavdrag hägrar vid horisonten.
Och nu rashygien. Helt oproblematiskt.
Det går inte säga annat än att vårt samhälle har blivit outhärdligt kallt.
Frågan är om vi har någon hörsamhet för omvändelse.