Hur blev klaner något enbart dåligt?

Polarisering har blivit en sjukdom som kännetecknar hela samhället. Jag skulle vilja lyfta fram två områden där åsikterna går starkt isär, områden som jag ofta möter i min vardag och som jag skulle önska att vi kunde förhålla oss mer nyanserat till.

Det ena är diskussionen om maktstrukturer versus kultur. När jag kom hem till Sverige för tio år sedan, efter en tid av missionstjänst, flyttade jag och min man till Vivalla i Örebro. Jag började studera en master i interkultur, samtidigt som jag jobbade med interkulturell utbildning på Akademi för ledarskap och teologi, ALT, och ägnade min fritid åt integration och flyktingengagemang.

När jag först kom hem blev jag frustrerad över att det knappt gick att prata om kulturskillnader offentligt. Försökte man ta upp saker som klanstrukturer, hederskultur eller religion riskerade man att bli klassad som högerpopulistisk. Det var bara maktstrukturer och intersektionalitet som var politiskt korrekt och gångbart. Samtidigt märkte många som jobbade med integrationsfrågor att maktstrukturer inte var förklaringen till alla problem vi stötte på. Jag började få förfrågningar om att komma och hålla föreläsningar som tog upp kulturskillnader och gav praktiska redskap för integration.

I dag har pendeln svängt åt andra hållet. Det finns knappt en tidning som inte skriver om klanstrukturer och fundamentalistisk islam. Högerdebattörer raljerar ofta över maktstrukturer och intersektionalitet och stämplar det som vänsteraktivism och flum.

Hur svårt ska det vara att förstå att det inte handlar om antingen eller utan att vi behöver både och?

Men klanstrukturer, religion och en del värderingar som finns i en hederskultur kan också användas positivt.

—  Maria Karlsson

[ Läs mer: Fredrik Wenell: Den svenska toleransen tål inte de annorlunda ]

Det finns skillnader i värderingar. Det finns många människor i vårt land som formats i samhällen med klanstrukturer, hederstänk och en religion som genomsyrar hela livet. I medier beskrivs detta nästan enbart i negativa termer. Och när vi har kriminella klaner, hedersmord eller religiösa fundamentalister som vill använda våld, då ska detta både diskuteras öppet, fördömas och straffas.

Men klanstrukturer, religion och en del värderingar som finns i en hederskultur kan också användas positivt. I Vivalla har till exempel klanstrukturen gjort det lättare att nå ut med hälsoinformation till somaliska kvinnor. Och precis som religion kan vara destruktivt så kan det också vara nyckeln till försoning och fred.

På samma vis är det med maktstrukturerna och intersektionalitet. De är utomordentliga redskap för att påvisa orättvisor i samhället och hjälpa oss att se utsatta grupper och individer. Som kristna borde vi välkomna det. Men när det blir en allmän sanning att all makt är av ondo, eller när maktkritik blir enda förklaringen på problem i samhället, blir det problematiskt. Risken är att maktanalysen används enbart för aktivism och systemkritik utan att tillföra konstruktiva lösningar på problemen.

Det andra området jag vill ta upp är kristnas attityd till islam och muslimer, eftersom jag allt oftare hör kristna tala illa om muslimer. Som engagerad i konvertitfrågor är det en självklarhet för mig att vi som kristna ska påtala religiöst förtryck. Vi måste vara en röst för konvertiter som hotas, både i vårt land och i andra delar av världen. Men engagemanget för konvertiter behöver inte leda till att man blir avogt inställd till muslimer. Som kristna är vi kallade att älska dem. Och det går att vara vänlig och be för en salafistisk granne även om jag vet att denne vill införa sharia och kallar mig “kafir” bakom ryggen. Jesus kallar oss att älska våra fiender och be för dem som förföljer oss.

Låt oss hjälpa varandra att lite oftare se saker från både ena och andra sidan.

—  Maria Karlsson

Dessutom har vi kristna en möjlighet att vara en positiv kraft i muslimernas samhällsintegration. Den kristna och muslimska världsbilden har i vissa avseenden större likheter med varandra än vad de har med den sekulära världsbilden som sätter människan i alltings centrum. Därför kan kristna lättare förstå muslimers brottning med sekulära värderingar och ha en medlande funktion. Kanske bör vi också samarbeta ibland, till exempel om vi upplever att religiös tro förminskas och nedvärderas i samhället.

Jag vet att jag inte är ensam om att längta efter nyanser i en polariserad värld, så låt oss hjälpa varandra att lite oftare se saker från både ena och andra sidan. Sociala medier kommer inte hjälpa oss med det, men en kopp kaffe med en politisk motståndare eller att hitta en nysvensk vän kan ta oss en bra bit på vägen.

[ Läs mer: Alla kristna borde adoptera ett utsatt område ]