Avskräck inte kristna från att stå upp för rättvisan

Mikael Fälthammar redogör i sin debattartikel för hur olika rörelser kan bli ett sekulärt religionssubstitut. Efter att ha pekat ut sambandet landar han i slutsatsen att kristna ska akta sig för att “aningslöst haka på dessa” på grund av de teologiska snedsteg rörelser likt Extinction Rebellion, Black lives matter och metoo-uppropet kan landa i. Må så vara att detta för vissa är ett uttryck för existentiell längtan med teologiska brister.

Att aningslöst haka på olika rörelser finns det absolut en fara i. Men en överdriven skepsis som hindrar från deltagande kan vara lika farlig. Det gäller församlings- såväl som samhällsengagemang. Frågan är om de nämnda rörelserna blir bättre av att kristna tar avstånd från dem på grund av deras brister? Precis som att församlingslivet bygger på att olika människor med olika tankar och idéer möts, nöts och därmed tar steg framåt i sin efterföljelse av Kristus är rörelserna beroende av samma sak. En likriktning och intolerans mot mångfald får dem båda att stanna av. Därför bör församlingen engagera sig i rörelserna för att bidra med just den existentiella tyngd Fälthammar pekar på: inkarnationen, eskatologin och asketismen. Det är ingen tvekan om att detta behövs för att inte landa i oförsonlighet, hopplöshet inför framtiden och en gnostisk världsfrånvändhet.

Det är alltså viktigt att, precis som Fälthammar gör i sin analys, identifiera fallgroparna och folkbilda kring dem samt ge verktyg för ett fördjupat kristet samhällsengagemang som håller. Att uppmana kristna till avstånd från dessa rörelser utan att leverera alternativ är att upprätthålla status quo.

Läs tidigare inlägg: Mikael Fälthammar: Är wokendom vår tids väckelserörelse?

Ett annat misstag Fälthammar gör är att porträttera rörelserna som slutna, strikt sekulariserade fenomen. Det porträttet ger en missvisande bild av verkligheten då särskilt Black lives matter och metoo är otroligt stora icke-centraliserade rörelser. Extinction Rebellion är en mindre och mer stram organisation men tillhör ändå den globala miljörörelsen. Denna breda och mångfacetterade uppslutning innebär, vilket Fälthammar missar, att de även innesluter troende människor.

Rörelserna finns även i kyrkan i Sverige och jag tänkte peka på några exempel som vår tids folkrörelser inspirerat till. Den kristna miljöorganisationen God Jord kan sägas vara en del av den globala miljörörelsen. De jobbar för ett skapelseansvar genom enkel livsstil med avstamp i lärjungaskapet. Med en god teologisk förankring landar de varken i gnosticism eller pelagianism (att människan föds utan arvsynd och kan välja mellan gott och ont utan Guds hjälp, reds anm.) utan betonar Guds längtan efter vår delaktighet i frälsningen av hela skapelsen.

Det är oroande om det leder till att troende tar avstånd från, och till och med förnekar behovet av, engagemang.

—  André Casselbrant

Hillsong Stockholm öppnade i somras upp för samtal kring rasism med initiativet “End Racism” där församlingsmedlemmar fick dela sina erfarenheter. Detta efter en text av pastor Andreas Nielsen i Dagen (12/6) där han, en vit europeisk cisman om Fälthammar så vill, förstått hur hans tystnad också är ett deltagande. Detta får sägas vara en del av den globala Black lives matter-rörelsen, även om Hillsong uttryckligen inte ställer sig bakom alla politiska idéer och åsikter i till exempel det material som föreslås. Hillsong betonar vikten på gemenskap och hur det som inte är möjligt för människor är möjligt för Gud.

Under senhösten 2017 nådde metoo även kyrkan. Dagens Frida Park uppmanade församlingarna att göra sig redo för att kunna ge stöd och försoning (1/12-2017). Vad händer egentligen med en församlingsgemenskap där vittnesbörd om övergrepp inte får komma fram i ljuset? Är vi inte kallade till att vara ljusets barn och avslöja mörka gärningar (Ef 5)?

Självklart kan alla dessa initiativ stötas och blötas men min poäng är alltså att kyrkan har haft glädje av det momentum som dessa folkrörelser har gett. Det finns gensvar i kyrkan, både i Sverige och utomlands, som fyller det sekulära tomrummet med försoning, nåd och ett helhetsperspektiv på skapelsen.

Även om Fälthammar aldrig helt manar till avstånd från aktivism så talar han med ett avskräckande tonfall om det. Det är oroande om det leder till att troende tar avstånd från, och till och med förnekar behovet av, engagemang. För faktum är ändå att orättvisorna kvarstår och då är det fel att avskräcka från att ansluta sig till kampen mot dem. Precis som Uppenbarelsebokens politiska och existentiella budskap är till för att skapa modiga kristna, inte tvärtom, borde vi vandra vidare i den traditionen och göra just det. Uppmuntra modiga kristna att stå upp för rättvisan.