04 december 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Mot ljuset förlorar mörkret alltid

Vore det inte för mörkret skulle inte ljuset lysa lika klart, skriver Sara Skoog.

“Tänk om det kunde ha varit sommar och ljust året om. Om vi sluppit den mörka hösten. Så mycket tråkigt i våra liv som vi sluppit!”

Det finns de som tror att om vi bara rensar bort allt som är mörkt ur våra liv skulle vi bli lyckligare och livet bli mer värt att leva. Kanske tror man att det är vägen bort från psykisk ohälsa, ett problem som så många lider av i dag. Jag tror att det är att göra saken alltför enkel för sig.

Ljus och mörker, svart och vitt, ont och gott. Vi är så vana att det kommer helt naturligt för oss. Vi betalar med vita eller svarta pengar. I sagan läser vi om den ljusa Körsbärsdalen med tusen och åter tusen vita blommor i träden, och så om skräckens Karmanjaka, Tengils och Katlas land, där mörkret sänker sig över de dovt färgade bergskedjorna. Det är lätt att i tanken hamna där, i en av dessa två ytterligheter. Vi säger ju så: när goda tider väntar “går vi mot ljusare tider” och när vi oroar oss för en dyster framtid så “ser det mörkt ut”. Alltid med samma innebörd, aldrig tvärtom.

Tänk att få rensa bort allt det där mörka, att få föreställa mig mitt eget och mina näras liv helt utan sorg och sjukdom.

—  Sofia Skoog

Många är vi som har tider av sjukdom eller sorg bakom oss och som säger oss ha “klivit ut i ljuset efter tider i mörkret”. Det var i en sådan period som någon tittade på Frälsarkransen runt min handled och sa: “Usch vad trist med den där svarta pärlan, måste det verkligen vara en sådan med? Det finns väl nog med mörker utan att det behöver få en egen plats på ditt armband! Kan du inte ta bort den?”

Jag tittade på den, mörkrets pärla, dödens pärla, och höll nog i stunden med. Vilken svindlande härlig tanke! Tänk att få rensa bort allt det där mörka, att få föreställa mig mitt eget och mina näras liv helt utan sorg och sjukdom. Tänk att få låta Jonathan och Skorpan njuta i den ljusa och härliga Körsbärsdalen utan hotet från mörkrets härskare!

Det blev aldrig av att ta bort den där pärlan, trots den väldigt stora frestelsen. Kanske kunde jag någonstans förstå att det var rätt, att det var gott att den fanns där. För visst är det så: den svarta pärlan är en del av Frälsarkransen precis som mörkret är en del av livet. Dess svarta, blanka yttre fungerar som spegel för de andra pärlorna, de andra delarna av livet. Vore det inte för mörkret i den svarta pärlan skulle inte de röda kärlekspärlorna te sig så varma och välkomnande, den blå bekymmerslöshetspärlan skulle inte lysa så oändligt djupt och vackert och den vita doppärlan inte glänsa så oskuldsfullt.

När ljuset får spegla sig i mörkret kan vi förstå ljusets oerhörda kraft. För det är ju faktiskt så att trots att mörkret är en förutsättning för ljusets stora lyskraft så förlorar mörkret alltid, varje gång, kampen mot ett tänt ljus. Så låt oss behålla våra svarta pärlor på armbanden, låt dem få vara livets speglar och låt dem bli oss en påminnelse om att tända ljus. I någons rum, i någons mörker, i någons själ.

Vem kan du tända ett ljus hos?

Fler artiklar